Tio år efter att världens länder lovade att ”sträva efter” att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader kommer en rapport som kan läsas som en rödvitrandig varningsskylt. I den nya genomlysningen State of Climate Action 2025 analyseras 45 nyckelskiften som måste ske i energi­system, transporter, industri, byggnader, jordbruk och finanssektor för att Parisavtalets temperaturmål ska kunna nås. Inte en enda indikator får grönt ljus. En majoritet ligger långt ifrån den takt som krävs, några går till och med åt helt fel håll.

En analys från World Resources Institute visar hur djupt gapet är. Av de 45 indikatorerna behöver utvecklingen för nästan alla minst fördubblas, ofta fyrdubblas eller mer, för att hamna i linje med vad 1,5-gradersbanan kräver fram till 2030. Fem indikatorer rör sig bakåt, 29 klassas som ”rejält ur kurs” trots att de formellt går åt rätt håll, sex är på god väg men fortfarande för långsamma och fem saknar tillräckligt bra data. Det är med andra ord inte enstaka olyckliga undantag – det är hela systemet som levererar för lite, för sent.

Samtidigt har klimatet redan svarat. Enligt Världsmeteorologiska organisationens rapport State of the Global Climate 2024 var 2024 det varmaste år som någonsin uppmätts, med cirka 1,55 graders uppvärmning jämfört med förindustriell nivå under ett helt kalenderår. Havsnivån fortsätter att stiga, haven blir varmare och extremväder ger enorma mänskliga och ekonomiska förluster. Forskare betonar att Parisavtalet handlar om den långsiktiga genomsnittliga uppvärmningen, men också att varje tiondels grad och varje år av överskridande ger skador som inte går att ta tillbaka.

Mot den bakgrunden blir rapportens budskap extra skarpt: att ”hålla 1,5 grader vid liv” handlar nu nästan helt om tempo. WRI:s pressmeddelande No Sector on Track to Meet Global Climate Goals pekar på att världen både måste öka takten dramatiskt där utvecklingen går åt rätt håll och göra tvära kursändringar där den fortfarande rör sig i fel riktning. Det gäller allt från skogar och köttkonsumtion till kolkraft, kollektivtrafik och klimatinvesteringar.

Energisektorn är ett tydligt exempel. Andelen el från sol- och vindkraft har mer än tredubblats sedan 2015 och solkraften är nu den snabbast växande energikällan i historien. Men tillväxttakten på omkring 13 procent per år räcker inte; för att nå 2030-målen måste sol och vind växa mer än dubbelt så snabbt, ungefär 29 procent per år. Om världen fortsätter i nuvarande takt ett enda extra år måste accelerationstakten efteråt bli ännu brantare. Varje förlorat år gör klättringen uppför ”omställningsbacken” längre och brantare.

Samtidigt ligger den verkliga klimatbromsen fortfarande i fossila bränslen. Rapporten visar att kolkraftens andel av den globala elproduktionen bara har sjunkit från cirka 37 till 34 procent mellan 2019 och 2024, trots alla löften om utfasning. För att hålla en 1,5-gradersbana behöver kolets andel ned till ungefär 4 procent till 2030, vilket motsvarar att nästan 360 kolkraftverk stängs varje år – i praktiken ungefär ett genomsnittligt kolkraftverk om dagen – samtidigt som planerad ny kolkraft helt stoppas. Att det fortfarande byggs nya kolkraftverk i delar av världen är därför inte bara ett lokalt problem utan en direkt konflikt med Parisavtalets målsättning.

På land­sidan är bilden lika oroande. Trots löften om att stoppa avskogning försvann omkring 8,1 miljoner hektar skog permanent år 2024, enligt State of Climate Action 2025. Det är ungefär som att förlora nästan 22 fotbollsplaner skog i minuten, dygnet runt. För att nå målet om att halvera permanent skogsförlust till 2030 skulle takten behöva minska ungefär nio gånger snabbare än i dag. Utan intakta skogar blir det i praktiken omöjligt att hålla uppvärmningen nere – både på grund av kolförluster och för att ekosystemen som stabiliserar klimatet försvagas.

Även pengaflödena visar hur fel kursen är. Privat klimatfinansiering har ökat kraftigt och uppskattas ha stigit från runt 870 miljarder till 1,3 biljoner dollar på bara ett år. Det är viktigt – men långt från tillräckligt när målet är minst 3,1 biljoner dollar per år till 2030. Samtidigt ökar den offentliga finansieringen av fossila bränslen. Sedan 2014 har stater i genomsnitt varje år lagt cirka 75 miljarder dollar mer på stöd till kol, olja och gas. I stället för att ta bort fossila subventioner öser världens regeringar alltså fortfarande bensin på elden.

Transporter och konsumtion är andra tydliga flaskhalsar. Elbilar står nu för omkring 22 procent av den globala nybilsförsäljningen, med nästan halva marknaden i Kina. Det är en enorm framgång jämfört med för tio år sedan, då elbilarnas andel var under en procent. Men även här dämpas takten: i Europa har försäljningen bromsat in efter indragna stödprogram och i USA går omställningen långsammare än väntat på grund av brist på laddinfrastruktur och billiga el-SUV:ar. Det som nyligen var den enda indikator som låg ”på rätt spår” har nu nedgraderats till ”off track”.

Samtidigt pekar rapporten på andra beteenden som måste förändras snabbt men där det hittills hänt mycket lite. Köttkonsumtionen av nötkött och lamm i högkonsumtionsländer behöver enligt State of Climate Action 2025 minska ungefär fem gånger snabbare än i dag för att hamna i linje med klimatmålen. I praktiken innebär det att rikare hushåll i Nord- och Sydamerika, Europa och Australien behöver gå ned till i storleksordningen ett par köttmåltider i veckan, samtidigt som mer hållbara proteinkällor får ta större plats.

Med detta sagt finns det också ljusglimtar. Rapporten lyfter fram hur nya tekniker som grönt vätgas, teknisk koldioxidinfångning och eldrivna lastbilar gjort oväntat stora framsteg bara på ett år. Om den utvecklingen håller i sig kan det vara tidiga tecken på den typ av exponentiell förändring som krävs. Men dagens nivåer är fortfarande så låga att även dessa lösningar måste skalas upp mer än tio gånger snabbare än i dag för att göra den skillnad som behövs före 2030.

För Sverige och andra rika länder innebär rapporten en dubbel utmaning. Dels måste de egna utsläppen ned snabbt genom att fasa ut fossila bränslen, bygga ut förnybart, minska transportbehoven och ställa om jordbruket. Dels måste klimatfinansieringen till fattigare länder öka kraftigt, så att de kan hoppa över fossil era helt och hållet. Att fortsätta med ökade investeringar i motorvägar, flygplatser och ny fossil infrastruktur samtidigt som man talar om klimatledarskap blir allt svårare att försvara.

I en kommentar till rapporten sammanfattar en av forskarna läget ungefär så här: möjligheten att klara 1,5 grader finns fortfarande rent tekniskt, men bara om världen sätter en ny hastighetsrekord i klimatpolitik. Lösningarna finns redan – billiga solceller, batterier, energieffektiva byggnader, ändrad kost, återbeskogning, elektrifierade transporter – men de måste växa från ”intressant nisch” till ”ny norm” på bara några få år.

Den svenska artikeln Omställningen måste öka takten massivt – på alla områden sätter fingret på kärnfrågan: det är inte brist på kunskap eller teknik som är problemet, utan brist på politisk vilja, styrmedel och rättvis fördelning av kostnaderna. Varje år av tvekan gör att mer av den framtida omställningen måste ske under panikartade former i ett allt varmare och mer instabilt klimat.

Budskapet från forskarna är därför lika enkelt som obekvämt: vi kan inte längre ”rulla ut” klimatpolitiken i lugn takt. Om världen menar allvar med 1,5-gradersmålet måste kol, olja och gas fasas ut i raketfart under detta decennium, skogar skyddas och återskapas, och de ekonomiska flödena vridas om så att varje ny investerad krona minskar – inte ökar – klimatrisken. Fönstret för en ordnad omställning står fortfarande på glänt, men vinden håller på att slå igen det.