Avgifter räcker inte: Så minimeras riskerna vid klimatkrediter
En genomlysning av värdländers risker under Parisavtalets artikel 6 visar hur “översäljning” uppstår när exporterade reduktioner inte längre kan räknas mot egna NDC-mål. I en ny forskningsrapport från energimyndigheten rekommenderas att regeringar klassar aktiviteter i negativ respektive positiv lista, och att medelrisk hanteras med NDC-anpassade baslinjer eller delning av utfallet – inte generella avgifter. Poängen är att samma ton CO2 inte kan räknas två gånger; motsvarande justeringar gör valet mellan inhemsk måluppfyllelse och handel skarpt.
Författarna föreslår ett steg-för-steg-test som kopplar varje föreslagen aktivitet till landets faktiska NDC-plan och inventering. Lågrisk kan snabbspåras; högrisk bör nekas auktorisation; gråzoner styrs med baslinjer eller delning. Avgifter framstår ofta som opraktiska: att “köpa tillbaka” klimatnytta fordrar data om marginalkostnader, kapacitet att snabbt genomföra alternativa åtgärder och att allt sker inom samma NDC-period. Därför bör riskreducering byggas in vid auktorisation, med tydliga regler, MRV och processer för korrekta motsvarande justeringar.
Syftet är dubbelt: attrahera klimatfinansiering utan att urholka de egna målen. Genom transparenta ja/nej-listor, robust bokföring och verktyg som resultatdelning kan artikel-6-samarbeten bidra till högre global ambitionsnivå – utan att värdlandet “översäljer” sin väg till NDC.