Indien upplever en snabb tillväxt av datacentraler, som nu byggs sida vid sida med enkla bostadsområden. Dessa anläggningar, med sina servrar och lagringssystem, kräver stora mängder kylvatten – en resurs som byborna i närheten saknar och tvingas köpa från tankbilar. Denna akuta situation förvärras av svag miljölagstiftning och brist på insyn, vilket gör det svårt för miljöorganisationer att agera mot de stora företagen som drar nytta av situationen.

Landet har blivit allt mer attraktivt för utländska investerare tack vare utbildad men relativt billig arbetskraft och en strategisk placering i södra Asien. Enligt konsultföretaget Deloitte finns det omkring 150 datacentraler i Indien. Den ideella miljöorganisationen Planet Tracker i Storbritannien rapporterar dock att siffran snarare är närmare 250, varav mer än hälften ligger i områden med extrem vattenbrist. Den snabba utvecklingen av AI-teknik, som kräver ännu mer datakraft och därmed mer kylning, riskerar att eskalera kampen om vattnet ytterligare, vilket gör läget extremt brådskande.

Den indiska webbsidan Down to Earth har i en omfattande artikelserie granskat denna vattenkamp. Det första avsnittet behandlar en by i Uttar Pradesh, norra Indien, där invånarna oroar sig över planerna på en gigantisk datacentralsanläggning. Det andra besöket gjordes i Bengaluru, södra Indiens ”Silicon Valley”. Den tredje artikeln fokuserar på politik och regelverk i Uttar Pradesh, och den fjärde belyser svårigheterna med att få fram jämförbar information om datacentralernas vattenförbrukning.

I de besökta byarna är vattenbristen påtaglig. Byborna tvingas borra sina brunnar allt djupare, eller förlita sig på läckande vattenledningar och dyrt vatten från tankbilar. Satish Chand från byn Tusiana i Uttar Pradesh berättar: ”För några årtionden sen kunde man hitta vatten på 8-9 meters djup, men nu måste man borra sig ner 25 meter eller mer.” Han förklarar också att deras vattenledning ofta får sprickor, vilket kontaminerar dricksvattnet. Satish Chand, som själv arbetat med bygget av en datacentral, befarar att anläggningen och dess djupborrade brunn ytterligare kommer att skada byns vattentillgångar när den väl är färdig.

Med sommartemperaturer på upp till 48 grader i Uttar Pradesh är datacentralernas kylvattenbehov enormt. I Bengaluru, ”Indiens Silicon Valley”, är det inte lika varmt, men vattenbristen är minst lika allvarlig. Regionen klassades redan 2013 som överexploaterad av myndigheterna, vilket innebär att grundvattennivån inte återställs av nederbörden. Khusbhu Birawat från miljöorganisationen Paani Earth menar att ”Bengaluru passar helt enkelt inte för vattenkrävande verksamheter” och betonar behovet av strikt övervakning av grundvattennivån. De indiska lagarna må vara robusta på pappret, men efterlevnaden är dessvärre ofta bristfällig.

Reportrarna på Down to Earth har stött på många obesvarade frågor i sin kamp för klarhet: Vad betyder löften om ”vattenneutralitet” och att vara ”AI-klar”? Var finns de utlovade oberoende inspektionerna? Kommer vattenåteranvändningen i datacentralerna, en komplex process, att utföras korrekt? Och hur mycket vet lokala myndigheter egentligen om den faktiska vattenanvändningen i de nya anläggningarna? Det står klart att vattenbristen i Indien är akut och att lokalbefolkningen riskerar att lida svårt av dataindustrins snabba och ohämmade utveckling. Detta är en omedelbar kris som kräver global uppmärksamhet och lokala åtgärder.