Under decennier har debatten om klimatet och ekonomin kretsat kring en central fråga: går det att fortsätta jaga ekonomisk tillväxt och samtidigt minska utsläppen i den takt som krävs? I en ny artikel i Supermiljöbloggen sammanfattas tre aktuella analyser som visar att svaret är mer komplext – och mer oroande – än många hoppats. Vissa kurvor pekar åt rätt håll, men globalt fortsätter utsläppen att öka, och i delar av ekonomin har själva klimatförstörelsen blivit en ny motor för BNP.

Rapporten Crocodile Economics från Exponential Roadmap Initiative beskriver ett växande antal länder där utsläppen faller samtidigt som BNP stiger. Fenomenet har fått namnet ”krokodilekonomi” – kurvorna för utsläpp och ekonomisk aktivitet glider isär som käkarna på en krokodil. Enligt en sammanställning som bland annat lyfts av World Economic Forum har 49 länder lyckats frikoppla ekonomisk tillväxt från fossila utsläpp. I Europa har utsläppen minskat kraftigt sedan 1990 samtidigt som ekonomierna vuxit, och liknande mönster syns i bland annat Storbritannien och USA, där energirelaterade utsläpp ligger klart under nivåerna från mitten av 2000-talet trots fortsatt tillväxt. Utbyggnaden av sol- och vindkraft, utfasning av kol och skärpta klimatlagar pekas ut som några av nycklarna.

Det låter som en framgångssaga – men bara om man zoomar in på en liten del av världen. De länder som i dag visar tydlig frikoppling är i huvudsak höginkomstländer och representerar en minoritet av jordens befolkning. Samtidigt är trenden skör: när politiken försvagas, energibehovet ökar eller fossila subventioner återinförs börjar utsläppskurvan ofta peka uppåt igen. Enligt den bild som tecknas i Tillväxt och utsläpp – sambandet i förändring skulle rika länder behöva minska utsläppen ungefär tio gånger snabbare än i dag för att ligga i linje med 1,5-gradersmålet. Fönstret för att hinna dit krymper snabbt.

När forskarna Jitong Jiang, Skylar Shi och Adrian Raftery vid University of Washington tittar på hela världsekonomin blir bilden ännu tydligare. I studien Mitigation efforts to reduce carbon dioxide emissions and meet the Paris Agreement have been offset by economic growth, publicerad i Communications Earth & Environment, analyserar de utvecklingen 2015–2024. De visar att den globala koldioxidintensiteten – utsläpp per producerad BNP-enhet – sjönk med ungefär en fjärdedel efter Parisavtalet. Det betyder att vi blivit bättre på att producera ekonomiskt värde med mindre koldioxid. Ändå ökade de totala utsläppen med runt 5–6 procent under samma period, eftersom den globala ekonomin växte med drygt 40 procent. Som Raftery uttrycker det i en intervju som återges av Phys.org: avtalet har hjälpt till att böja kurvan – men inte tillräckligt för att kompensera för tillväxtens omfattning.

Det här är kärnan i det växande problemet. Teknisk effektivisering, förnybar energi och klimatpolitik fungerar – men inte i den skala och takt som krävs för att hålla jämna steg med en ekonomi som fortsätter växa snabbt. Så länge tillväxten fortsätter att vara huvudmålet, riskerar varje procent i förbättrad effektivitet att ätas upp av ännu snabbare expansion. Forskarna bakom studien varnar för att utan en mycket kraftigare styrning mot snabba utsläppsminskningar är världen på väg bort från Parisavtalets säkerhetsmarginaler redan detta decennium.

Till detta kommer frågan om vem som egentligen driver utsläppen. Den uppdaterade Carbon Majors-databasen, framtagen bland annat av organisationen InfluenceMap, visar att 169 stora fossil- och cementproducenter stod för över 80 procent av sektorns utsläpp 2023 – och att bara 36 företag låg bakom mer än hälften av utsläppen det året, enligt en sammanfattning av uppdateringen Carbon Majors: 2023 Data Update. Över en tredjedel av alla historiska fossila koldioxidutsläpp sedan mitten av 1800-talet kan spåras till ett par dussin bolag. Fynden har uppmärksammats i internationella medier, bland annat av Financial Times, och används nu som underlag för klimatprocesser mot olje- och koljättar.

Samtidigt visar en rad studier att utsläppen också är extremt ojämnt fördelade mellan människor. I en rapportserie om klimatojämlikhet konstaterar Oxfam att den rikaste procenten av världens befolkning står för runt 15–16 procent av de globala utsläppen – mer än de samlade utsläppen från två tredjedelar av mänskligheten. Den rikaste tiondelen står för ungefär hälften av utsläppen, enligt en sammanfattning från Oxfam Sverige och en analys från SEI. Det betyder att en stor del av den ”tillväxt” som bokförs som framgång globalt i praktiken handlar om överkonsumtion i redan välbärgade grupper – lyxresor, SUV:ar, privatflyg och investeringar i fossilintensiva företag – medan de som släpper ut minst ofta drabbas hårdast av konsekvenserna.

Den tredje pusselbiten som Supermiljöbloggen lyfter är kanske den mest obehagliga: den framväxande ”katastrofekonomin”. I en mycket uppmärksammad granskning i Bloomberg Green beskrivs hur klimatrelaterade katastrofer i USA – bränder, översvämningar, stormar – har blivit en miljardindustri i sig. Återuppbyggnad av förstörda hus, vägar och elnät, försäkringsutbetalningar, nya skyddsvallar, pumpar, generatorer och privat säkerhetsutrustning genererar enligt artikeln ekonomisk aktivitet som beräknas uppgå till omkring tusen miljarder dollar per år. En betydande del av USA:s BNP-tillväxt sedan slutet av 2010-talet kan kopplas till denna typ av katastrof- och beredskapsrelaterad konsumtion. I statistiken ser det ut som framsteg – men det handlar om att reparera förluster som klimatkrisen själv har orsakat.

När man lägger ihop dessa perspektiv framträder en bild av ett ekonomiskt system i obalans. På vissa håll fungerar klimatpolitiken så bra att utsläppen faktiskt kan minska samtidigt som ekonomin växer. Globalt är det ändå tillväxten som vinner över utsläppsminskningarna. Och i andra delar av ekonomin är det den ökande klimatförstörelsen – och försöken att hantera den – som skapar ny tillväxt. Det är en farlig logik: ju mer vi misslyckas med att bromsa utsläppen, desto mer ekonomisk aktivitet skapas för att laga skadorna.

Mot den bakgrunden växer kritiken mot att använda BNP som huvudsakligt mått på samhällsframgång. FN:s generalsekreterare António Guterres har tillsatt en High-Level Expert Group on Beyond GDP som ska ta fram nya indikatorer för mänskligt och planetärt välstånd. I en ledare med rubriken End GDP mania: how the world should really measure prosperity argumenterar tidskriften Nature för att vi måste sluta dyrka BNP som övergripande mål och istället mäta framsteg utifrån hur väl vi klarar att kombinera social rättvisa med stabila ekosystem. Forskning som presenteras i tidskrifter som Nature och Lancet Planetary Health visar samtidigt att resursanvändning och energibehov fortsätter att öka även där utsläppen temporärt minskar, vilket väcker frågan hur hållbar den nuvarande modellen egentligen är.

I Sverige och internationellt växer också intresset för mer genomgripande alternativ till tillväxtparadigmet. Supermiljöbloggen har nyligen publicerat en artikelserie om nerväxt och posttillväxt, där bland annat Därför är tillväxt ohållbart: Energin och klimatet, Därför är tillväxt ohållbart: Resursutvinningen kollapsar planeten, Det här är nerväxt och posttillväxt och Så har vi råd med nerväxt diskuterar vad en ekonomi bortom ständig BNP-expansion skulle kunna leverera: säkra jobb, kortare arbetstid, minskad destruktiv produktion, demokratisk kontroll över investeringar och ett tydligt fokus på att hålla sig inom planetens gränser. Poängen är inte att all ekonomisk aktivitet ska upphöra, utan att det som växer måste vara sådant som förbättrar människors liv utan att driva klimatet mot kollaps.

De tre analyser som nu diskuteras – Crocodile Economics, Jiang m.fl:s globala genomgång och Bloomberg Greens granskning av katastrofekonomin – visar tillsammans att sambandet mellan tillväxt och utsläpp håller på att ritas om. Frågan är därför inte längre bara om det går att frikoppla tillväxt från utsläpp i teorin. Den brännande frågan är vad vi faktiskt väljer att låta växa nu, under de få år vi har kvar att hålla världen inom 1,5 grader. Fortsätter vi att mäta framgång i BNP-kurvor som stiger samtidigt som klimatet destabiliseras, eller vågar vi styra om ekonomin mot det som verkligen betyder något: ett stabilt klimat, robust natur och ett anständigt liv för alla?