Klimatkrisen skenar, men politiken går i slow motion. I det vakuumet har nerväxt – idén om att vi måste minska den ekonomiska aktiviteten i rika länder för att hålla oss inom planetens gränser – fått allt större uppmärksamhet. Supermiljöbloggen har under hösten publicerat en omfattande artikelserie som går igenom forskningsläget och de politiska förslagen inom nerväxt och posttillväxt, från energins fysiska gränser till hur ett nytt ekonomiskt system skulle kunna fungera. Serien presenterar en tydlig slutsats: oändlig tillväxt på en ändlig planet driver oss mot kollaps, men det finns alternativ till dagens fossilberoende ekonomi, bland annat i form av planerad nedskalning av destruktiva industrier, arbetstidsförkortning och en stärkt välfärdsstat SMB:s artikelserie om nerväxt och posttillväxt.

I den nya debattartikeln ”Nerväxt – Ett osäkert svar på en osäker omställning?” tar Alexander Nero avstamp i denna serie för att rikta en skarp men eftertänksam kritik mot rörelsens mest kategoriska slutsatser. Han betonar att han delar många av nerväxtrörelsens konkreta förslag – behovet av att minska ekonomins miljöpåverkan, styra investeringar bort från fossila bränslen och skapa nya sätt att finansiera välfärd och omställning. Men han varnar för att göra BNP-kurvan till huvudfiende. I ett läge där många väljare fortfarande kopplar ekonomisk tillväxt direkt till jobb, pensioner och trygghet riskerar en frontalattack på tillväxten att alienera den breda opinion som klimatpolitiken är beroende av.

Nero beskriver hur han själv för drygt tio år sedan såg lågkonjunktur som nästan ”bra” för klimatet, när utsläppskurvorna följde konjunkturens upp- och nedgångar. Men den bilden har förändrats. Efterhand har sambandet mellan BNP och utsläpp blivit mer komplext, både genom viss teknikdriven effektivisering och genom att utsläpp i leverantörsled hamnar utom synhåll i statistiken. Att hoppas på nästa finanskris som klimatstrategi, konstaterar han, är både moraliskt och politiskt omöjligt – ett budskap som riskerar att stöta bort snarare än att mobilisera.

Just den politiska dimensionen är central i debattartikeln. När inflation, krig, upprustning och växande stöd för högerkonservativa, invandringskritiska partier redan pressar väljarna blir klimatpolitiken lätt karikerad som självspäkning och avindustrialisering. Motståndarna framställer klimatåtgärder som ett hot mot jobb, landsbygd och trygg energiförsörjning. I den situationen, menar Nero, är nerväxtrörelsens svartvita budskap om att tillväxt och miljö inte går ihop ett retoriskt drömläge för de krafter som vill bromsa omställningen. Istället för att prata om vad en rättvis och snabb omställning kan skapa – nya jobb, robust infrastruktur, trygg energiförsörjning – fastnar debatten i en abstrakt strid om plus eller minus i BNP-statistiken.

Bakom den politiska kritiken finns en djupare poäng om osäkerhet. Nero pekar på hur ekonomipristagaren William Nordhaus modeller länge satte agendan för ”optimal klimatpolitik” genom att räkna fram ett exakt pris på koldioxid, som om vi kunde veta hur mycket uppvärmning som är lagom att tillåta. I efterhand har dessa modeller kritiserats för att bygga på godtyckliga antaganden om allt från framtida kostnader till hur känsligt klimatet är för utsläpp. Nerväxtrörelsen, menar Nero, riskerar att begå ett spegelvänt misstag: att ersätta Nordhaus överdrivna precision med lika tvärsäkra påståenden om att enda vägen framåt är minskad tillväxt, trots att ingen vet exakt hur en sådan omställning skulle utveckla sig i praktiken.

I verkligheten är framtiden radikalt oviss – både när det gäller klimatets exakta respons och hur samhället reagerar på drastiska politiska förändringar. Nero lyfter den amerikanske klimatforskaren Michael Manns liknelse: vi rör oss in i ett minfält. Vi vet att minorna finns, men inte exakt var de ligger eller hur kraftiga de är. Ju längre vi fortsätter rakt in i fältet, desto större blir risken att vi utlöser katastrofala händelser. Just därför borde osäkerheten göra oss mer, inte mindre, benägna att agera snabbt. Att invänta ”säkra” svar är i sig ett farligt spel.

Samtidigt visar debatten om klimatpolitikens ”kostnadseffektivitet” hur precision kan bli en ursäkt för passivitet. Under flera år har åtgärder sorterats bort som för dyra per sparat ton koldioxid, trots att sådana beräkningar i sig vilar på osäkra antaganden. Nero ifrågasätter om det alltid är rimligt att låta kostnad per ton väga tyngre än politisk legitimitet, teknikinlärning och social rättvisa. Satsningar som på pappret ser ineffektiva ut kan i praktiken vara nödvändiga för att få med sig befolkningen, bygga upp nya industrigrenar eller bryta inlåsningen i fossil infrastruktur.

Det gäller också koldioxidskatter och system som EU:s utsläppshandel. Teoretiskt är de kraftfulla styrmedel, men i praktiken är de politiskt känsliga. Skatter på utsläpp slår ofta hårdare mot hushåll med låga inkomster, och ett för snabbt stigande pris kan trigga inflation, konkurser och bakslag som i värsta fall helt stoppar omställningen. Osäkerheten kring framtida priser på utsläppsrätter kan dessutom försvåra lånefinansiering av dyra klimatinvesteringar. Ändå har debatten ofta behandlat koldioxidskatten som den enda rationella lösningen, och därmed misstänkliggjort andra verktyg som industripolitik, statliga investeringar eller nya former av finanspolitik.

I stället förespråkar Nero en klimatpolitik som är redundanssäkrad – med både hängslen och livrem. Vi har helt enkelt inte råd att satsa på en enda stor teori om hur omställningen ska gå till, vare sig den heter grön tillväxt, nerväxt, effektiv koldioxidskatt eller magiska framtida tekniker för koldioxidinfångning. I ett läge där hela civilisationens framtid står på spel bör vi medvetet testa många lösningar samtidigt: aggressiv utbyggnad av fossilfri energi, styrmedel som garanterar ett lägstapris på utsläpp, kraftfull industripolitik, omställningsstöd till utsatta grupper, satsningar på delningsekonomi, arbetstidsförkortning och omskolning – och nya sätt att finansiera investeringar som inte låser fast oss vid kortsiktiga budgetramar.

Det är också en kommunikativ utmaning. En politik som bara talar om uppoffringar riskerar att fastna i motståndarnas berättelse om klimatet som ett hot mot välfärd och livskvalitet. Nerväxtrörelsen påminner med rätta om ekologiska gränser och riskerna med fortsatt masskonsumtion, men om fokus fastnar vid ordet ”nerväxt” snarare än vid vad ekonomin ska leverera – trygghet, hälsa, meningsfullt arbete, levande ekosystem – är risken stor att man förlorar väljarna innan omställningen ens har kommit igång. Supermiljöbloggens egna faktagenomgångar visar att både nerväxt- och hållbar tillväxt-perspektiv försöker svara på samma brännande fråga: hur får vi en ekonomi som lever inom planetens gränser och samtidigt upprätthåller social rättvisa Därför är tillväxt ohållbart: Energin och klimatet, Så har vi har råd med nerväxt, Ska vi ha hållbar tillväxt eller nerväxt?.

I slutändan landar Nero i en obekväm men nödvändig slutsats: vi måste vänja oss vid att leva och fatta beslut i osäkerhet. Vi vet att fortsatt fossilberoende snabbt driver oss mot farliga temperaturnivåer. Vi vet att riskerna ökar ju längre vi väntar. Men vi vet inte exakt vilken kombination av politiska verktyg som kommer att fungera bäst. Därför bör nerväxt inte ses som det slutgiltiga svaret, utan som en viktig röst i en bredare palett av strategier. Klimatpolitiken måste vara djärv nog att agera trots osäkerheten – och ödmjuk nog att justera kursen när verkligheten inte följer våra modeller.