När årets State of the Cryosphere-rapport presenteras inför FN:s klimattoppmöte COP30 i Belém är budskapet brutalt: isens värld – glaciärer, inlandsisar, havsis, snö och permafrost – håller snabbt på att lämna det stabila klimat som mänsklig civilisation utvecklats i. Enligt rapporten har trösklarna för stabiliteten hos Grönlands och Antarktis issköldar redan nåtts kring en grads uppvärmning, det vill säga lägre än Parisavtalets 1,5-gradersmål. Vi befinner oss redan över den nivån. I praktiken betyder det att havet kommer att fortsätta stiga i hundratals, kanske tusentals år, även om utsläppen minskar kraftigt idag.

I en intervju med Aktuell Hållbarhet beskriver Gustaf Hugelius, vice föreståndare vid Bolincentret och en av författarna bakom rapporten, hur de samlade forskningsresultaten tecknar en dyster helhetsbild: med dagens bana riskerar vi havsnivåhöjningar på fem till tio meter inom några hundra år. Det är nivåer som inte går att bygga några skyddsvallar kring. Att anpassa sig skulle innebära att helt enkelt flytta eller överge megastäder som Shanghai och New York, med enorma ingrepp i samhällen och ekonomier.

Konsekvenserna stannar inte vid översvämmade kustlinjer. Rapporten betonar att många av världens mest produktiva jordbruksområden ligger i floddeltan – som Nildeltat, Ganges–Brahmaputra och Mekong – där små höjningar av havsnivån räcker för att förstöra skördar genom saltvatteninträngning och erosion. I en sammanfattning från Plymouth Marine Laboratory varnas för att den accelererande isförlusten utgör ett direkt hot mot både global livsmedelssäkerhet och många arter som är beroende av kalla ekosystem.

Samtidigt smälter inte bara glaciärer och isar på ytan – marken under våra fötter förändras också. Permafrosten i Arktis, som länge fungerat som ett gigantiskt frysboxlager av kol, har på många håll gått från att vara en broms på klimatförändringen till att bli en förstärkare. Ny forskning visar att omkring 30–40 procent av den arktiska permafrostregionen nu är en nettokälla för koldioxidutsläpp när upptining och återkommande skogsbränder räknas in, enligt en analys från International Cryosphere Climate Initiative, ICCI, 30–40 % of Arctic Permafrost Now a Net Source of Emissions. Det innebär att naturen själv börjar släppa ut allt mer växthusgaser – och dessa ”bonusutsläpp” ingår inte i ländernas klimatplaner.

I stora bergskedjor som Himalaya, Karakoram och Hindu Kush smälter glaciärerna snabbt. Enligt analyser som refereras i State of the Cryosphere skulle bara omkring en fjärdedel av isen i Hindu Kush–Himalaya finnas kvar vid två graders uppvärmning, och betydande förluster sker även vid 1,5 grader. Denna region är vattentorn för nära två miljarder människor. När glaciärerna först smälter snabbare ökar risken för katastrofala översvämningar, därefter minskar den stabila sommartillrinningen till floder som Indus, Ganges och Yangtze. Konsekvensen blir osäkrare vattenförsörjning, mindre elproduktion från vattenkraft och sämre förutsägbarhet för jordbruk i några av världens mest tätbefolkade områden.

Trots de allvarliga varningarna är årets rapport inte bara nattsvart. Forskarna lyfter att de mest aggressiva klimatbanorna – som kombinerar snabba utsläppsminskningar med bevarande och återställning av ekosystem samt viss landbaserad koldioxidinfångning – fortfarande kan få den globala medeltemperaturen att vända nedåt igen under detta århundrade. I scenarier som refereras av ICCI:s genomgång, State of the Cryosphere 2025, kan temperaturen pressas tillbaka under 1,5 grader till år 2100 och mot 1 grad längre fram, om utsläppen minskar mycket kraftigt redan nu. Men för att det ska ske måste fossila bränslen fasas ut i en takt som ligger långt över dagens politik.

Rapporten har därför placerats strategiskt i kalendern. Med bara dagar kvar till COP30, där världens ledare ska förhandla om nästa steg i klimatpolitiken, är budskapet från isforskarna tydligt: besluten i detta årtionde låser i praktiken nivån för framtida hav, glaciärer och permafrost under många generationer. Det är inte en fråga om ”lite mer eller lite mindre klimatambition”, utan om att undvika förändringar som är oåterkalleliga i mänsklig skala.

Gustaf Hugelius uttrycker det som att vi håller på att binda fast både oss själva och våra barn vid skador som kan pågå i hundratals år. Om beslutsfattare fullt ut förstod vad som står på spel – kuststäder, matförsörjning, hela ekosystem – skulle det vara uppenbart att det är oacceptabelt att fortsätta på nuvarande bana, menar han i intervjun. Än finns ett fönster kvar för att bromsa utvecklingen, men det krymper snabbt. Frågan är om politiken hinner ikapp fysiken innan isarna passerar sina brytpunkter.