I ett nytt debattinlägg på Supermiljöbloggen berättar läraren och klimataktivisten William Grönlund hur han efter ännu en strid ström av dystra klimatnyheter skrev till sin chef att han inte orkade gå till jobbet. Anledningen var inte feber eller halsont, utan känslan av att världens – och Sveriges – beslut fattas som om klimatkrisen fortfarande vore oviktig.

Han pekar ut tre samtidiga händelser som bröt igenom vardagens ”spelade normalitet”: regeringens höstbudget, hård retorik från världens mäktigaste politiker och nya forskningslägen. I synnerhet fastnar han vid rapporteringen om att sju av nio planetära gränser nu ligger utanför det säkra området, där havsförsurningen för första gången passerat en kritisk nivå. Han beskriver också hur varningar om att tre graders uppvärmning kan inträffa redan före mitten av seklet trissar upp oron.

Efter två dagars sjukfrånvaro återvände Grönlund till arbetet – efter långa samtal med andra som känner likadant och timmar i naturen. Han sammanfattar sin slutsats så: det är inte individen som behöver läka från ”överreaktioner”, utan ett system som fortsätter som om riskerna vore teoretiska. Medan hans barn och framtida barnbarn blir måttstocken för vad som står på spel, uppmanar han till att ta den existentiella karaktären på allvar i både politik och vardag – innan normaliteten vi klamrar oss fast vid försvinner.