När klimatmötet COP30 snart hålls i Brasilien lyfts bioenergi åter fram som ett av de stora ”lösningarna” för att få ned utsläppen i transportsektorn. Värdlandet, tillsammans med bland andra USA och Indien i Global Biofuels Alliance, driver på för kraftigt ökade volymer biobränslen. Men bakom de gröna löftena växer en helt annan bild fram: att biobränslen från jordbruksgrödor riskerar att bli ännu en fossil återvändsgränd. Den bilden tecknas både i en ny artikel från Supermiljöbloggen och i en omfattande analys från konsultbolaget Cerulogy, beställd av kampanjorganisationen Transport & Environment (T&E).

Cerulogy-rapporten visar att de nio största producenterna och användarna av biobränslen – däribland USA, Brasilien, EU, Indien och Indonesien – redan i dag konsumerar drygt 100 miljoner ton oljeekvivalenter biofuel per år, och planerar att öka till cirka 150 Mtoe till 2030. Samtidigt bedöms mer än 90 procent av denna volym komma från grödor, inte från avfall eller restströmmar som gödsel, avloppsslam eller sopor. Det innebär att bioenergin expanderar på mark som behövs för matproduktion. Biofuelgrödor upptar redan nu ungefär 32 miljoner hektar – en yta i nivå med Italien – men väntas växa till runt 52 miljoner hektar 2030, motsvarande Frankrikes åkermark. Samtidigt täcker dessa bränslen bara omkring fyra procent av världens energibehov i transportsektorn.

Nyckeln till problemet stavas ILUC – indirekt förändrad markanvändning (Indirect Land Use Change). När mark som tidigare gav mat tas i anspråk för biobränsleodlingar måste livsmedelsproduktionen flytta någon annanstans. Ofta sker det genom att skog, savann eller våtmarker huggs ned och plöjs upp, vilket frigör enorma mängder koldioxid från både biomassa och mark. När både dessa utsläpp och hela leverantörskedjan räknas in visar beräkningar att satsningen på grödebaserade biobränslen inte minskar utan snarare ökar utsläppen – netto tiotals miljoner ton extra koldioxid per år runt 2030.

I praktiken betyder det att biobränslen från grödor globalt orsakar omkring 16 procent högre koldioxidutsläpp än de fossila bränslen de ersätter. Samma analyser uppskattar dessutom att det land som i dag används för grödebaserade biobränslen i stället skulle kunna föda ungefär 1,3 miljarder människor – eller, om bara tre procent av ytan täcktes med solceller, producera lika mycket energi som dagens biofuelgrödor. Det väcker obekväma frågor inför COP30: ska världen fortsätta elda upp mat och natur för ett ”grönt” bränsle som i praktiken förvärrar klimatkrisen?

Det betyder inte att alla biobränslen är lika dåliga. Bränslen som görs av avfall – till exempel organiskt hushållsavfall, gödsel, avloppsslam eller vissa restströmmar från skogs- och livsmedelsindustrin – kan ge verklig klimatnytta, särskilt om de ersätter metanläckande deponier eller fossila bränslen i svår-elektrifierade sektorer. Men potentialen är begränsad, och ny forskning varnar för att även restbiomassa kan tappa klimatnytta om uttaget blir för hårt, till exempel när skogsrester plockas bort i sådan omfattning att markens kolinnehåll minskar kraftigt.

Utöver markfrågan är vattenförbrukningen för grödebaserade biobränslen dramatisk. Studier av majs-etanol i USA visar att det kan gå tusentals liter vatten per producerad liter etanol. Översatt till bilkörning innebär det i storleksordningen nästan 3 000 liter vatten för att köra tio mil på etanol, jämfört med omkring 20 liter vatten för att producera elen till en elbil som laddas med solkraft. I en tid av växande vattenstress framstår det som direkt orimligt att bygga energisystem som konkurrerar med både dricksvatten och bevattning.

Forskaren Mark Z. Jacobson, professor i miljöteknik vid Stanford University, har i flera studier gått igenom vad majsbaserad etanol och tillhörande koldioxidinfångning (CCS) faktiskt innebär. I en artikel i Environmental Science & Technology jämför han ett förslag om att koppla samman 34 etanolfabriker i USA med en koldioxidpipeline med ett alternativ där samma investeringar går till vindkraft och elbilar. Slutsatsen: etanol med CCS ger högre nettoutsläpp, större markanspråk och sämre luftkvalitet än att direkt bygga ut förnybar el för batterifordon. Jacobson har också visat att CCS generellt, när den drivs med fossila bränslen, ofta bara fångar en liten del av de faktiska koldioxidekvivalenta utsläppen över en hundraårsperiod och samtidigt förvärrar luftföroreningar.

Bakom de tekniska detaljerna döljer sig ett djupt politiskt spänningsfält. Över hundra forskare har inför COP30 varnat för att fortsatt expansion av grödebaserade biobränslen riskerar att låsa in ett markhungrigt, vattenkrävande och utsläppsdrivande energisystem i decennier framåt. De uppmanar regeringar att i stället begränsa användningen av sådana biobränslen och styra stöd mot energieffektivisering, elektrifiering och bättre utnyttjande av rest- och avfallsflöden. Samma linje drivs nu av Transport & Environment, som vill att staterna stoppar de mest skadliga biobränslena och fasar ut subventioner som låser in falska ”gröna” lösningar.

I grunden handlar konflikten om hur vi använder planetens mest begränsade resurser: mark, vatten, biologisk mångfald och tid. Jordbruksmark som i dag odlar bränsle i stället för mat förvärrar både klimat- och livsmedelskriser. Skogar som avverkas för att bana väg för soja och palmolja driver på massiva kolutsläpp och artutrotning. Och varje krona som satsas på ett system som ger mer utsläpp – men bokförs som ”förnybart” – är en krona som inte går till verkliga lösningar.

Besluten som tas i Belém under COP30 kommer att avgöra om världen fortsätter spela högt med matförsörjningen och klimatet i hopp om att biobränslen ska rädda oss, eller om politiken vågar ta steget bort från gröntvättade genvägar. Budskapet från forskningen är tydligt: det är hög tid att bromsa expansionen av biobränslen från jordbruksgrödor, fasa ut deras subventioner och i stället accelerera elektrifiering, effektivisering och naturrestaurering. Varje år som går med fel kurs innebär nya låsningar – och utsläpp vi aldrig får tillbaka.