Klimatkrisen accelererar – men jordens egna säkerhetsventiler håller på att tröttna. Ny forskning visar att de naturliga kolsänkorna på land och i haven, som hittills tagit upp en stor del av våra utsläpp, nu försvagas. Det betyder att den globala koldioxidbudgeten krymper snabbare än många beslutsfattare räknar med. I en ny artikel i Miljö & Utveckling varnar permafrostforskaren Gustaf Hugelius för att naturen inte längre kan behandlas som en oändlig städmaskin, samtidigt som en växande mängd internationell forskning pekar åt samma håll.

Den årliga forskningsöversikten 10 New Insights in Climate Science, framtagen av över 70 forskare från ett 20-tal länder under ledning av bland andra Future Earth, sammanfattar de viktigaste resultaten från de senaste årens klimatforskning. En av huvudslutsatserna i 2025 års rapport är att landbaserade kolsänkor – särskilt skogar och jordar på norra halvklotet – visar tydliga tecken på att försvagas. Samtidigt ser forskarna tecken på att även haven, som tagit upp en stor del av både värmen och koldioxiden från våra utsläpp, blir mer stressade när marina värmeböljor, syrebrist och försurning breder ut sig.

Redan 2023 slog samma forskarnätverk fast att det är riskabelt att luta sig för hårt mot naturens kolsänkor. I genomgången Over-reliance on natural carbon sinks is a risky strategy konstateras att det råder stor osäkerhet kring hur mycket koldioxid land och hav verkligen kan fortsätta ta upp när klimatet blir varmare, torrare och mer extremt. Om modellerna överskattar kolsänkornas framtida styrka blir den verkliga uppvärmningen större än prognoserna – om vi inte samtidigt skärper utsläppsminskningarna betydligt.

I Europa syns utvecklingen redan tydligt. En analys från EU-kommissionens forskningscenter JRC visar att den europeiska skogssänkan har krympt med ungefär en fjärdedel mellan perioderna 2010–2014 och 2020–2022, från cirka 457 till 333 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år EU:s forskningscentrum JRC. Bakom siffrorna ligger en kombination av ökad avverkning, mer intensiva värmeböljor och torka, skadeinsekter och fler stora skogsbränder. Nya data från medlemsländerna tyder dessutom på att minskningen har fortsatt, vilket gör EU:s klimatmål betydligt svårare att nå.

Globalt pekar bilden åt samma håll. En färsk genomgång från World Resources Institute, baserad på data från Global Forest Watch, visar att världens skogar under 2023 och 2024 bara absorberade omkring en fjärdedel av den koldioxid de brukar ta upp under ett normalår. Det gör skogssänkan till den svagaste på minst två decennier. Extrembränder i bland annat Kanada, Ryssland och Sydamerika, tillsammans med långvarig avskogning, gör att flera länder nu har skogar som i praktiken släpper ut mer koldioxid än de binder. Om den utvecklingen fortsätter riskerar skogarna att gå från att vara en klimatbuffert till att bli ett ytterligare problem.

För de nordliga breddgraderna tillkommer den enorma osäkerheten kring upptinande permafrost. I en översiktsartikel i Annual Review of Environment and Resources visar ett internationellt forskarlag, där Gustaf Hugelius är en av författarna, att permafrostjordar runt Arktis innehåller uppskattningsvis 1 400–1 600 miljarder ton kol – mer än dubbelt så mycket som dagens atmosfär Permafrostöversikt. När marken tinar frigörs koldioxid och metan från tidigare frusen jord och torv, vilket över tid kan förvandla regionen från en svag kolsänka till en nettokälla. Den här långsamma men svårstoppade läckan är i praktiken inbyggd i ett varmare klimat, även om vi lyckas skära ned utsläppen snabbt.

Samtidigt förs ofta naturbaserade lösningar och koldioxidlagring fram som ett sätt att “köpa tid” eller kompensera för fortsatta fossila utsläpp. Men de nya forskningsresultaten visar att även de tekniska lösningarna har tydliga gränser. En ny studie, ledd av forskare vid IIASA och publicerad i tidskriften Nature, uppskattar att världen bara kan lagra omkring 1 460 miljarder ton koldioxid säkert i geologiska formationer – ungefär tio gånger mindre än tidigare antaganden IIASA-studie om koldioxidlagring. Om alla dessa säkra lagringsplatser utnyttjas fullt ut skulle det bara räcka för att sänka den globala uppvärmningen med cirka 0,7 grader. Forskarna drar slutsatsen att geologisk lagring är en begränsad resurs som måste användas mycket selektivt, inte ett frikort för fortsatt fossil expansion.

Även EU:s klimatpolitik påverkas direkt av de sviktande kolsänkorna. I dag kompenserar Europas mark- och skogssektor ungefär sex procent av EU:s årliga utsläpp – två procentenheter mindre än vad unionen räknat med för att klara sina mål, enligt en studie i tidskriften Nature som refereras av Reuters. Forskarna bakom studien varnar för att det är önsketänkande att lägga en allt större del av klimatbördan på skogarna, när deras motståndskraft mot värme, torka och bränder samtidigt minskar. För varje år som kolsänkorna försvagas måste i stället de direkta utsläppsminskningarna i transport, industri och energisektor bli större.

Sammantaget blir budskapet från forskarvärlden betydligt skarpare än många klimatplaner ger intryck av. Naturen kan inte längre behandlas som ett bottenlöst lager av “negativa utsläpp” som alltid står redo att rätta till våra misstag. Skogar, jordar, hav och permafrost är livsviktiga för att stabilisera klimatet, men deras framtida kapacitet är osäker – och i flera fall redan på reträtt. När samtidigt utrymmet för säker geologisk lagring av koldioxid visar sig vara mycket mindre än väntat faller flera av de mest optimistiska kompensationsscenarierna.

Det är mot den bakgrunden Gustaf Hugelius varnar i Miljö & Utveckling för idén att vi kan “köpa oss fria” genom klimatkompensation och framtida teknik. När kolsänkorna sviktar stiger värdet av varje ton fossil koldioxid som aldrig släpps ut, jämfört med ton som först pumpas ut och sedan ska fångas in. Naturbaserade lösningar och koldioxidlagring kommer fortsatt att behövas, särskilt för svårreducerade utsläpp, men de kan bara vara ett komplement till snabba och djupa utsläppsminskningar – inte en genväg runt det obekväma i att fasa ut fossila bränslen. Den säkra vägen framåt är att minska utsläppen nu och samtidigt skydda och stärka de kolsänkor vi fortfarande har kvar.