Det svenska klimatmålet till 2030 har överlevt ännu en politisk prövning. När Miljömålsberedningen den 30 oktober överlämnade sitt senaste betänkande till klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) stod det klart att målet ska ligga fast – men att själva konstruktionen ska skrivas om. Det rapporterar bland annat Miljö & Utveckling och flera andra medier. I samband med pressträffen beskrev ministern beredningens arbete som ett viktigt underlag och ett nästa steg i klimatarbetet.

Bakgrunden är det klimatpolitiska ramverket som riksdagen beslutade om 2017, där Sverige slog fast målet om nettonollutsläpp senast 2045 och negativa utsläpp därefter. På vägen dit finns flera etappmål, bland annat att utsläppen i den så kallade icke-handlande sektorn – det vill säga utsläpp som inte omfattas av EU:s handel med utsläppsrätter – till 2030 ska vara 63 procent lägre än 1990. Ett separat mål säger att utsläppen från inrikes transporter, exklusive inrikesflyg, ska minska med minst 70 procent till 2030 jämfört med 2010. Dessa mål ligger nu till grund för den politiska diskussionen om hur Sverige ska ställa om sin ekonomi.

Miljömålsberedningens uppdrag har varit att se över 2030-målet i ljuset av EU:s skärpta klimatpolitik. Med Green Deal och paketet Fit for 55 har EU både skärpt sina samlade klimatmål och ritat om gränsen mellan vad som ligger i utsläppshandeln och vad som faller under EU:s så kallade ansvarsfördelningsförordning, ESR. I det svenska klimatpolitiska ramverket står dessutom uttryckligen att etappmålen ska ses över om omfattningen av EU:s utsläppshandel förändras. Därför var en justering i princip inbyggd redan från början.

I sitt nya betänkande, SOU 2025:107, föreslår Miljömålsberedningen att basåret för 2030-målet ändras från 1990 till 2005. Utsläppen i ESR-sektorn – främst transporter, jordbruk, bostäder och delar av industrin – ska minska med minst 60 procent till 2030 jämfört med 2005. En mindre del av denna minskning, upp till omkring 10 procentenheter, ska få ske med hjälp av kompletterande åtgärder som ökade kolsänkor eller vissa internationella krediter. I praktiken innebär det att Sverige närmar sig EU:s sätt att beräkna och följa upp klimatmålen, samtidigt som den övergripande ambitionsnivån sägs vara i stort sett oförändrad.

Förespråkarna beskriver därför förändringen som en teknisk omräkning snarare än en reträtt. Genom att koppla 2030-målet till samma basår och samma utsläppskategorier som EU använder blir det tydligare hur Sveriges insats förhåller sig till andra medlemsländer. Samtidigt understryker Miljömålsberedningen att den föreslagna målnivån fortfarande ligger högre än vad EU minst kräver av Sverige, vilket ska signalera fortsatt höga ambitioner.

En central stridsfråga i svensk klimatpolitik har varit transportmålet. Kravet på minst 70 procents minskning av utsläppen från inrikes transporter till 2030 har av kritiker setts som orealistiskt, särskilt efter att reduktionsplikten sänkts kraftigt. Trots detta föreslår Miljömålsberedningen att målet ska stå kvar. En enig beredning ställer sig bakom helheten, även om företrädare för vissa partier – särskilt Sverigedemokraterna – fortsatt markerar att de helst skulle se att transportmålet skrotas eller omförhandlas. Att målet ändå föreslås finnas kvar är därför en tydlig signal om att trafiken även framåt förväntas bära en betydande del av utsläppsminskningen.

För kommuner, regioner och företag betyder förslaget både kontinuitet och viss osäkerhet. Kontinuitet, eftersom den långsiktiga färdriktningen – nettonoll 2045 med skarpa etappmål 2030 och 2040 – ligger fast. Osäkerhet, eftersom det fortfarande saknas beslutade styrmedel som fullt ut täcker gapet mellan dagens utsläpp och den bana som krävs för att nå målen. Naturvårdsverkets analyser visar sedan tidigare att de nuvarande styrmedlen inte räcker för att klara 2030-målet, ens med dagens målkonstruktion. Om EU:s krav dessutom skärps ytterligare eller om upptaget i skog och mark fortsätter att försämras riskerar trycket på andra sektorer att öka.

Miljömålsberedningen är skapad just för att försöka undvika tvära kast i politiken. I beredningen sitter representanter för samtliga riksdagspartier, med uppgift att lägga fram långsiktiga, brett förankrade förslag för hur miljö- och klimatmål ska nås. Att enigheten nu sträcker sig över både regeringspartier och opposition gör det svårare för framtida regeringar att helt riva upp inriktningen. Samtidigt återstår det politiskt svåra arbetet: att besluta om konkreta styrmedel som faktiskt minskar utsläppen i den takt som krävs.

Nästa steg blir att betänkandet skickas på remiss till myndigheter, forskare, kommuner, näringsliv och civilsamhälle. Därefter ska regeringen ta ställning och lämna en proposition till riksdagen. Först då avgörs om den nya konstruktionen av 2030-målet blir verklighet – och vilka verktyg som ska användas för att fylla siffrorna med innehåll. För klimatpolitiken spelar det mindre roll vilken formeln ser ut på papperet, och desto större roll om utsläppskurvan faktiskt vänder nedåt.