Så har vi råd med nerväxt, Och dessa är riskerna
En ny del i Supermiljöbloggens serie om nerväxt argumenterar för att vi har råd att ställa om ekonomin genom att minska skadliga industrier, korta arbetstiden och stärka välfärden – och att kostnaden för att låta bli är mycket högre. Färsk forskning visar att klimatförändringar kan äta upp en stor del av framtida inkomster globalt, samtidigt som fossila subventioner fortfarande uppgår till biljonsummor som skulle kunna omdirigeras. Förespråkare lutar mot Modern Monetary Theory (MMT) för att förklara hur en stat med egen valuta kan finansiera omställning och dämpa inflation via verktyg som jobbgaranti och kreditstyrning. Kritiker varnar dock för inflations- och valutarisken, politisk genomförbarhet och att vissa länder fortfarande behöver tillväxt för att bekämpa fattigdom. Den här artikeln sammanfattar kärnargumenten, lägger till bakgrund och väger motargument.
I den nya delen av Supermiljöbloggens serie om nerväxt hävdas att vi kan frigöra resurser genom att skala ned destruktiva branscher, förkorta arbetstiden och ge en offentlig jobbgaranti – samtidigt som staten tar större ansvar för att styra investeringar mot social och ekologisk nytta. Serien placerar omställningen i ett större sammanhang och argumenterar för att den verkliga “kostnadsfrågan” gäller vad som händer om vi inte ställer om. Läs mer i SMB:s artikelserie.
Forskning pekar på att klimatförändringar kan sänka inkomster betydligt redan till mitten av seklet. En ny Nature-studie uppskattar att världen i praktiken “låst in” ett betydande inkomstbortfall oavsett framtida utsläppsval. I det perspektivet kan en snabb omställning snarare ses som ett sätt att minska ett mycket större framtida tapp. Samtidigt fortsätter världen att stödja fossila bränslen – enligt en aktuell IMF-översikt motsvarade de totala (explicita och implicita) fossilstöden 7 biljoner dollar 2022. De pengarna skulle delvis kunna frigöras när prisstöd rullas tillbaka och negativa externa effekter prissätts.
På intäktssidan lyfter omställningsförespråkare förslag om att skatta extremt stora förmögenheter. En Oxfam-rapport visar att en tvåsiffrig årlig miljardärsskatt hade krävts enbart för att hålla denna grupps förmögenhetsökning oförändrad de senaste åren. I Sverige har journalister och ekonomer dessutom uppmärksammat hur stora privata förmögenheter koncentrerats, vilket stärker argumenten för riktad fördelningspolitik och åtgärder mot skatteflykt.
Hur finansieras då själva nerväxtomställningen? Här lutar många mot Modern Monetary Theory. MMT menar att en stat som utfärdar sin egen valuta inte “tar slut på pengar” på samma sätt som ett hushåll; skatter behövs främst för att hantera inflation, fördela resurser och styra beteenden, inte för att “finansiera” varje krona av utgifterna i förväg. En översikt av tankeskolan och dess politik finns exempelvis i Stephanie Keltons bok The Deficit Myth. I MMT-verktygslådan finns också en jobbgaranti som prisankare: staten erbjuder arbete till fast lön för alla som vill, vilket fungerar som en buffert som kan dämpa inflationsimpulser när konjunkturen svänger.
Ett närliggande verktyg är kreditstyrning: att sätta spelregler som gör det lättare och billigare att finansiera samhällsnyttiga investeringar och svårare att fortsätta skala upp sådant som bryter mot klimat- och naturmål. Forskning och policyanalyser från centralbanks- och finanskretsar diskuterar varianter av detta, där “grön kreditstyrning” används för att styra kapital mot energieffektivisering, elnät, ren teknik och vård/omsorg. Exempel på internationell genomlysning finns i en färsk BIS-rapport.
Motargumenten är viktiga. För det första: inflation och växelkursrisk. Kritiker menar att stora underskott i praktiken kan pressa valutan, urholka reallöner och skapa politiskt svårhanterliga prisökningar – särskilt i små, öppna ekonomier. Läs t.ex. en överblick av invändningarna i en Brookings-analys och i en mer akademisk kritik i Intereconomics. MMT-ekonomer svarar att inflationsrisken hanteras bäst med skatter, flaskhalsåtgärder och jobbgaranti – men frågan är empirisk och politiskt känslig.
För det andra: behöver världen verkligen “nerväxa”? Vissa menar att absolut frikoppling mellan utsläpp och BNP är möjlig. OECD:s senaste modellering antyder att skärpt klimatpolitik kan ge global frikoppling, se OECD:s analys. Samtidigt visar den globala verkligheten att utsläppen fortfarande når rekordnivåer trots teknikframsteg, vilket framgår i IEA:s energiöversikt. Nerväxtare tolkar detta som att “grön tillväxt” inte sker i den takt som krävs, medan andra ser det som ett argument för snabbare teknikskifte, inte minkröpande ekonomier.
För det tredje: rättvisa och utveckling. Världsbanken påminner om att hundratals miljoner människor fortfarande lever i extrem fattigdom och att bred, varaktig tillväxt historiskt varit en nyckelfaktor för fattigdomsminskning. Se exempelvis Poverty, Prosperity, and Planet-rapporten. Ett vanligt kompromissförslag är därför “nerväxt i rika länder” kombinerat med snabb uppskalning av ren energi och effektivisering globalt, så att låg- och medelinkomstländer får utrymme att växa där det fortfarande behövs.
Slutsatsen? Nerväxt-paketet som skissas – avveckling av skadliga industrier, riktad kreditstyrning, jobbgaranti och välfärdslyft – är ett försök att flytta fokus från “hur många kronor” till “vilka verkliga resurser” som finns och hur de används. Omställningen står och faller med förmågan att undvika flaskhalsar och inflationsspikar, bygga politisk legitimitet och säkra rättvisa mellan länder och grupper. Oavsett om man kallar strategin nerväxt, posttillväxt eller grön omställning kvarstår kärnfrågan: kan vi snabbare styra arbete, kapital och råvaror från skada till nytta?