När regeringen talar om klimatet är tonen nästan alltid munter. Sverige beskrivs som ett föregångsland, styrningen sägs vara ”effektiv” och ministrar återkommer till att vi är på rätt väg. Men bakom den positiva fasaden växer en allt hårdare kritik mot att bilden av svensk klimatpolitik helt enkelt inte stämmer med verkligheten. I en färsk krönika på Supermiljöbloggen ifrågasätter skribenten Annie Croona varför regeringen känner ett så starkt behov av att måla upp en solskenshistoria om sin klimatpolitik, trots att utsläppen inte minskar i närheten av vad som krävs för att klara klimatmålen. Hennes resonemang om ”falsk optimism” utgår från hur regeringen kommunicerar sina siffror och scenarier för framtida utsläpp Regeringen är falskt optimistisk om sin klimatpolitik.

Bakgrunden är en tung granskning från Riksrevisionen. Myndigheten har gått igenom underlagen som Naturvårdsverket tar fram åt regeringen, inklusive scenarier för hur Sveriges utsläpp kan utvecklas framöver. Slutsatsen är att arbetet har flera allvarliga brister: effekterna av klimatåtgärder riskerar att överskattas och utsläppsbanan framstår som säkrare än den egentligen är. Riksrevisionen varnar för att riksdag och väljare därmed kan få en felaktig bild av hur stora utsläppen blir och hur mycket arbete som återstår Risk för överskattade effekter av åtgärder i statens klimatarbete.

SVT har rapporterat att Naturvårdsverket tidigare tog fram två scenarier för framtida utsläpp, som bedömdes lika sannolika. Regeringen valde ändå att lyfta fram det mest optimistiska som ett slags ”huvudscenario”, trots att det inte fanns tydligt stöd för att just den utvecklingen var mer sannolik än den mer pessimistiska Tunga kritiken: Väljarna får fel bild av Sveriges klimatutsläpp. I år har man gjort det ännu enklare för sig: Naturvårdsverket fick bara i uppdrag att ta fram ett enda scenario. Kritiker menar att det minskar transparensen och förstärker intrycket av att regeringen bara vill visa den bild som ser bäst ut politiskt.

Samtidigt bygger regeringens klimatnarrativ på mycket små faktiska minskningar. Under höstens partiledardebatt i SVT slog statsminister Ulf Kristersson fast att ”vi har lägre utsläpp 2026 än vad vi hade 2022”. När Dagens Nyheters klimatreporter Peter Alestig begärde ut underlaget visade det sig att minskningen som regeringen lutar sig mot motsvarar 0,2 promille – inte procent – mellan 2022 och 2026, ungefär som några timmars biltrafik Regeringen: Sveriges utsläpp sjunker med 0,2 promille. Samtidigt har felmarginalen i de historiska utsläppsberäkningarna varit flera procent, vilket innebär att den utlovade minskningen är mindre än osäkerheten i själva beräkningen.

Det står i skarp kontrast till vad som krävs för att följa Parisavtalets 1,5-gradersmål. Enligt klimatforskare behöver de globala utsläppen minska ungefär sju procent per år under det kommande årtiondet om målet ska hållas inom räckhåll. Mot den bakgrunden framstår fyra år med 0,2 promilles minskning som i praktiken ett stillastående, samtidigt som regeringen fortsätter att tala om framgångar och ”effektiv” politik. Det är den klyftan mellan retorik och verklighet som kritiker kallar falsk optimism.

I krönikan i Supermiljöbloggen beskriver Annie Croona hur personer som insisterar på att ta klimatkrisens allvar på största möjliga allvar ofta avfärdas som pessimister eller domedagsprofeter. Själv menar hon att verklig optimism inte handlar om att blunda för problemen utan om att våga se dem – och agera därefter. Först när utsläppskurvan faktiskt pekar nedåt i den takt som krävs, och när politiken utformas efter vetenskapens budskap, går det enligt henne att tala om hopp och framtidstro på riktigt Regeringen är falskt optimistisk om sin klimatpolitik.

Fram till dess återstår ett obekvämt faktum: Sverige riskerar att missa både sina egna klimatmål och EU:s åtaganden om utvecklingen fortsätter som i dag. Om prognoserna är för optimistiska, och om regeringen väljer att bara visa den ljusaste versionen av framtiden, blir det svårt för medborgare, företag och kommuner att förstå hur brant omställningen faktiskt måste bli. Frågan är inte om optimism är bra eller dåligt – utan om den optimism som förmedlas av landets högsta politiska ledning har någon förankring i verkligheten.