När ministrar och chefförhandlare från 194 länder samlas i Belém stannar många av världens mäktigaste ledare hemma. Enligt brasilianska och internationella medier uteblir mer än 160 stats- och regeringschefer, bland dem Sveriges statsminister Ulf Kristersson, trots att COP30 beskrivs som ett av de svåraste klimatmötena på årtionden Aktuellt Hållbarhet. För COP30-ordföranden André Corrêa do Lago är bilden tydlig: de rika länderna har tappat entusiasmen för klimatarbetet, medan flera länder i det globala syd gått framåt i både utbyggnad av förnybar energi och skärpta klimatplaner The Guardian.

Platsen för mötet är vald med omsorg. Belém ligger vid Amazonas utlopp, där regnskog, floder och utsatta lokalsamhällen möter oljeplattformar, gruvor och avskogning. Brasiliens president Luiz Inácio Lula da Silva har upprepat att han vill tvinga världens ledare att se klimatkrisen i ögonen – inte i ett luftkonditionerat konferenspalats långt från konsekvenserna Euronews. Samtidigt har Brasilien fått hård kritik för logistiken. Antalet hotellrum är kraftigt begränsat, priserna har rusat till nivåer som många fattigare länder inte har råd med och FN har i ett ovanligt steg tvingats be sina egna organ att minska personalstyrkan på plats Reuters.

Redan månader före mötet varnade utvecklingsländer för att de höga kostnaderna riskerar att utestänga de röster som drabbas hårdast av klimatkrisen. I en tid då extremhetta, översvämningar och torka redan slår sönder samhällen i det globala syd är det ett ödesmättat symbolfel om de som står på frontlinjen inte ens kan ta sig till förhandlingsbordet The Guardian.

Samtidigt stiger de vetenskapliga varningssignalerna. FN:s generalsekreterare António Guterres kallar världens misslyckande att hålla 1,5-gradersgränsen inom räckhåll för en ”moralisk kollaps” och ”dödlig vårdslöshet” The Guardian. Nuvarande politik pekar mot omkring 2,3 graders uppvärmning, kanske mer, vilket riskerar att utlösa tipping points som kollapsade ekosystem, stigande havsnivåer och massförflyttningar av människor. För små östater och klimatutsatta länder är COP30 inte ett vanligt toppmöte – det är ännu ett försök att få världen att ta deras överlevnad på allvar.

Ett av de mest oroande exemplen på svikna löften är det globala metanlöftet, Global Methane Pledge, som lanserades vid COP26 i Glasgow. Över 150 länder, däribland EU och USA, lovade då att minska metanutsläppen med 30 procent till 2030 jämfört med 2020 Global Methane Pledge. Men nya sammanställningar visar att utsläppen i flera nyckelländer snarare ökat, särskilt från olje- och gassektorn och jordbruket C2ES. OECD varnar också för att dagens politik bara räcker till ungefär 20 procents minskning från energisektorn, långt ifrån vad som behövs för att minska risken för farlig överhettning OECD.

Metan är en extremt potent växthusgas på kort sikt. Att misslyckas med att snabbt få ned metanutsläppen gör det nästan omöjligt att hålla 1,5-gradersmålet vid liv, även om koldioxidutsläppen minskar. Just därför betraktas urholkningen av metanlöftet som ett allvarligt svek – inte minst av de samhällen som redan nu drabbas av förstörda skördar, vattenbrist och extremväder.

Det andra stora spänningsfältet på COP30 är de fossila bränslena. Vid COP28 i Dubai enades världen för första gången om att ”röra sig bort från” fossila bränslen, men utan tydlig plan, tidslinje eller ansvarsfördelning. Sedan dess har olje- och gasproducerande länder mobiliserat hårt för att bromsa varje formulering som kan tolkas som en utfasning, samtidigt som civilsamhälle och utsatta länder kräver ett tydligt slutdatum för fossil energi The Guardian. Frågorna som dominerar samtalen i Belém är brutalt konkreta: När ska kol, olja och gas faktiskt börja minska snabbt? Vem ska betala notan för omställningen? Och hur kompenseras de länder som inte själva orsakat krisen?

Värdlandet Brasilien försöker framställa COP30 som ett ”genomförandemöte” där redan gjorda löften omsätts i praktik. Lula lyfter fram sin stora fondidé, Tropical Forests Forever, som ska belöna länder för att bevara skog i stället för att avverka den AP. Men hans regering kritiseras samtidigt för att ha öppnat upp för nya oljeprojekt nära Amazonas, vilket underminerar trovärdigheten. Det är ett koncentrat av den globala konflikten: alla talar om klimatnödläge – men de fossila investeringarna fortsätter.

På öppningsdagen markerade Lula allvaret med orden att klimatförändringarna ”inte längre är ett hot, utan en tragedi i nutid” Economic Times. För många observatörer är frågan om COP30 kan leverera mer än högtidliga tal. Kommer de rika länderna att faktiskt skjuta till de hundratals miljarder dollar per år som krävs för klimatfinansiering, anpassning och förlust- och skadekompensation? Eller blir det ännu ett möte där notan skjuts på framtiden – och där de redan utsatta betalar priset med liv, försörjning och hem?

Belém-mötet avslöjar en växande klyfta. På ena sidan står länder som tjäna­t sig rika på fossila bränslen och nu bromsar, eller försöker dölja sin passivitet bakom vackra ord. På den andra finns länder som redan befinner sig i klimatkrisens frontlinje och kräver ett rättvist ansvarstagande. När rika länder tappar intresset för klimatet är det inte toppmötena som står på spel – utan möjligheten att undvika en oåterkallelig klimatkollaps. I Belém avgörs om världen orkar ta det på allvar, eller om även detta ödesmöte blir ännu ett förlorat år.