Att barn arbetar i delar av koboltutvinningen i Demokratiska republiken Kongo är väldokumenterat. Amnesty International beskrev redan 2016 hur barn så unga som sju år deltog i småskalig, informell gruvdrift under farliga förhållanden i södra DRK Amnesty International. USA:s arbetsmarknadsdepartement listar också kobolt från DRK som en råvara kopplad till barnarbete U.S. Department of Labor. Det är en verklighet som måste tas på största allvar.

Men därifrån till att säga att “elbilar bygger på barnarbete” är steget långt – och missvisande.

För det första är kobolt inte en “elbilsmetall”. Kobolt används i en rad produkter: mobiltelefoner, datorer, verktygsbatterier och energilagringssystem. Enligt branschorganisationen Cobalt Institute stod litiumjonbatterier totalt för cirka 76 procent av den globala koboltefterfrågan 2024, och den efterfrågan delas mellan elfordon och portabel elektronik Cobalt Market Report 2024. Att isolera elbilar som roten till problemet innebär att man blundar för hela den globala elektronikmarknaden.

För det andra förändras tekniken snabbt. Elbilsbatterier innehåller i dag betydligt mindre kobolt än för bara några år sedan. Enligt analysföretaget Adamas Intelligence innehöll den genomsnittliga elbil som såldes globalt under de första åtta månaderna 2025 cirka 2,2 kilo kobolt – en minskning med 17 procent jämfört med året innan Adamas Intelligence. Minskningen beror på så kallad “thrifting”, där tillverkarna aktivt minskar koboltmängden per kilowattimme, och på övergången till nya batterikemier.

Den mest avgörande förändringen är dock framväxten av koboltfria batterier. Litiumjärnfosfat (LFP) innehåller inget kobolt alls och stod för över 40 procent av den globala elbilsbatteriefterfrågan 2023 enligt Internationella energirådet IEA Global EV Outlook 2024. Det betyder att en stor och växande del av världens elbilar redan i dag inte använder kobolt. Tekniken finns – och den skalas upp snabbt.

Det starkaste motargumentet är att även om mängden per bil minskar så ökar den totala efterfrågan när fler elbilar säljs. Det är sant att omställningen driver efterfrågan på batterier. Men alternativet är inte neutralt. Fossildrivna bilar är beroende av olja, en industri som i decennier varit kopplad till miljöförstöring, konflikter och omfattande mänskliga rättighetsproblem. Skillnaden är att batterimetaller kan ersättas, effektiviseras och återvinnas – medan förbränd olja för alltid släpper ut koldioxid i atmosfären.

Samtidigt pågår konkreta förändringar i leverantörskedjorna. DRK:s statliga bolag Entreprise Générale du Cobalt har börjat producera spårbar artisanal kobolt som ett led i att formalisera sektorn och minska den informella handeln Reuters. Spårbarhet är inte en perfekt lösning, men det är ett steg mot bättre villkor.

I Europa har lagstiftningen skärpts markant. EU:s batteriförordning (2023/1542) kräver due diligence kring mänskliga rättigheter och miljörisker i leverantörskedjan EU Battery Regulation. Från 2027 blir så kallade batteripass obligatoriska för elbilsbatterier, vilket innebär digital spårbarhet av råmaterial och klimatavtryck The Battery Pass Consortium. Det gör att europeiska konsumenter får helt nya verktyg att ställa krav.

Svenska tillverkare har redan börjat anpassa sig. Volvo Cars har exempelvis presenterat ett batteripass för EX90-modellen för att öka transparensen kring råmaterialens ursprung Reuters. Det är en signal om att elektrifieringen inte bara handlar om klimat – utan också om ansvar.

Och klimatperspektivet kan inte ignoreras. Transportsektorn står för en betydande del av Sveriges och världens utsläpp. För att nå Parisavtalets mål måste utsläppen minska snabbt detta decennium. Elektrifiering, i kombination med förnybar elproduktion, är en av de mest effektiva åtgärderna vi har. Att använda koboltproblematiken som argument för att bromsa omställningen riskerar i praktiken att förlänga fossilberoendet – och därmed klimatkrisen.

Det är alltså möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt: ja, det finns allvarliga problem i delar av koboltutvinningen. Och ja, elbilar är en central del av lösningen på klimatkrisen. Skillnaden ligger i riktningen. Elbilsindustrin rör sig mot mindre kobolt, mer spårbarhet, bättre återvinning och strängare regler. Fossilindustrin rör sig mot fortsatt utvinning av kol, olja och gas.

Frågan är inte om elbilar är perfekta. Frågan är vilken väg som ger störst chans till en rättvis och hållbar framtid. När tekniken förbättras, lagstiftningen skärps och konsumenter får större insyn finns möjligheten att både minska utsläppen och höja kraven på mänskliga rättigheter.

Att avvisa elektrifieringen med hänvisning till kobolt är därför att missa helheten. Lösningen är inte att backa – utan att ställa ännu hårdare krav, välja koboltfria alternativ där det går och driva på för transparenta leverantörskedjor. Klimatet har inte tid för cynism.