1,5-gradersmålet missat: Finns det en väg tillbaka för klimatet? [Analys]
Enligt en ny rapport från FN:s miljöprogram UNEP har vi nu passerat den punkt där 1,5-gradersmålet kan nås utan ett tillfälligt överskridande. Professor Filip Johnsson från Chalmers menar dock att ett återvändande till målet fortfarande är möjligt, förutsatt att världen agerar snabbt och kraftfullt. Han lyfter fram behovet av en betydligt skarpare klimatpolitik, särskilt med tanke på att kostnaden för utsläpp fortfarande är för låg i många delar av världen. Johnsson betonar att en snabbare övergång till elektrifiering och ett minskat fossilberoende är avgörande för att bygga ett mer hållbart och robust samhälle.
Professor Filip Johnsson, en expert på energisystem vid Chalmers, delar FN:s bedömning att 1,5-gradersmålet sannolikt kommer att överskridas tillfälligt. Dock påpekar han att detta inte behöver vara permanent. Med betydligt snabbare utsläppsminskningar och teknik för att avlägsna koldioxid ur atmosfären kan vi fortfarande styra tillbaka mot målet före seklets slut. Denna väg framåt kräver dock en klimatpolitik som är långt mer beslutsam än den vi ser idag.
Globalt är kostnaden för att släppa ut växthusgaser ofta låg eller obefintlig, särskilt i stora utsläpparländer. Även om Kina har infört ett system för utsläppshandel, ligger priserna där för lågt för att driva den nödvändiga omställningen, då det baseras på intensitetsmål snarare än ett absolut tak se mer om Kinas system. I EU har utsläppen minskat med ett par procent per år sedan 2015, men för att nå klimatneutralitet till 2050 krävs en betydligt snabbare takt, minst tio procent per år, och en politik som gör det kostsamt att släppa ut koldioxid.
Det politiska landskapet är komplext, med växande populism och geopolitiska spänningar som försvårar långsiktiga beslut. Samtidigt drivs folkligt missnöje av stigande levnadskostnader, ofta kopplade till höga energipriser och klimatförändringarnas påverkan på livsmedel. Paradoxalt nog svarar vissa politiker genom att värna fossilberoendet istället för att minska det, vilket bara förlänger sårbarheten. Europatillverkare av bilar valde länge att satsa på bränsletörstiga fordon, medan kinesiska företag tidigt investerade i elbilar – en kortsiktighet som nu leder till tuff konkurrens.
En framgångsrik omställning skulle tvärtom minska många av dagens problem. Att satsa på fossilfri elektrifiering och effektiviseringar minskar inte bara beroendet av importerade bränslen utan också de geopolitiska riskerna. Även om det finns nya beroenden kring kritiska metaller, kan dessa, till skillnad från fossila bränslen, återvinnas. Riktade satsningar på återvinning och innovation kan gradvis minska dessa risker.
Företagen är redo att investera i en mer hållbar framtid, men de behöver en förutsägbar klimatpolitik. Det innebär en klar riktning som inte sänker priset på fossila bränslen eller omförhandlar klimatmålen, men som samtidigt stödjer utsatta hushåll. Johnsson är dock optimistisk när det gäller EU:s klimatpolitik. Han pekar på att EU:s utsläppshandelssystem, som han skrivit om i sin artikel ”Happy Birthday: Twenty Years of the EU ETS”, har funnits i 20 år och har starkt stöd inom industrin. Att vattna ur systemet vore en stor prestigeförlust för EU. Omställningen kan vara krävande, men alternativet – ett samhälle med fortsatt osäkerhet och ökande klimatpåverkan – är något ingen egentligen vill se.