Dolda kostnader hotar byggbranschens klimatsatsning – Varför så svårt?
Fastighetsbranschen vill återbruka mer, men möter oväntade hinder. Enligt experten Linnea Jacobsen är skattemässiga konsekvenser ett stort problem som gör affärsmodeller för återbruk svåra att genomföra. I dagens system kan det paradoxalt nog bli dyrare för fastighetsägare att återanvända material än att kasta det, vilket motverkar de nödvändiga ansträngningarna för en cirkulär ekonomi. Detta riskerar att sakta ner den gröna omställningen och Sveriges förmåga att nå sina klimatmål.
Linnea Jacobsen framhåller att det finns ett genuint intresse för återbruk inom fastighetsbranschen, men att nuvarande skatteregler skapar stora problem. Ett av de mest förbryllande hindren uppstår när man vill ge bort material från rivning eller ombyggnad utan ersättning – då kan fastighetsägaren drabbas av skattekonsekvenser. Det leder till att det ekonomiskt blir mer fördelaktigt att kassera byggmaterial än att ge det ett nytt liv, vilket är en ohållbar situation för miljön.
Även internt återbruk inom en koncern kan utlösa moms. Många fastighetsbestånd är uppdelade i juridiska personer, och när material flyttas mellan dessa kan moms belasta varje transaktion. För bolag med begränsad avdragsrätt, som inom bostäder, skola eller vård, blir momsen en direkt kostnad. Dessutom är det svårt att prissätta återbrukat material mellan närstående bolag, då marknaden fortfarande är begränsad, vilket skapar osäkerhet om Skatteverkets bedömning.
För att underlätta en nödvändig omställning mot ett mer hållbart byggande föreslår Linnea Jacobsen och Maya Lundin tre viktiga förändringar. För det första bör momsreglerna ses över för att göra det enklare för fastighetsbolag inom samma koncern att ingå i momsgrupper. Detta skulle eliminera momskostnader vid interna materialflöden. De betonar dock att Sveriges handlingsutrymme delvis begränsas av EU:s momsdirektiv.
För det andra behöver reglerna för skattemässigt utrangeringsavdrag ändras. Idag krävs ofta total rivning för att få avdrag, vilket gör det mer lönsamt att jämna en byggnad med marken istället för att bevara och återbruka användbara delar. Detta är "hål i huvudet" ur ett miljöperspektiv. Slutligen bör fastighetstaxeringen anpassas så att investeringar som förlänger byggnaders livslängd inte leder till högre löpande skatt, vilket annars minskar incitamenten för återbruk.
Frågan är affärskritisk; EU-kommissionen har konstaterat att en stor del av dagens byggnader måste finnas kvar till 2050. Ombyggnad och återbruk är därför centralt för att klara klimatutmaningarna. För bolag som vill satsa på återbruk är rådet att tidigt inkludera skattefrågorna i planeringen. Branschen behöver också arbeta mer samlat med lobbyverksamhet för att påverka lagstiftarna. Trots viljan att investera i cirkulära lösningar riskerar nuvarande skattesystem att styra investeringar mot nyproduktion istället för mot en hållbar framtid.