Färre chefer: Varför tappar hållbarhet sin plats i toppen?
En ny kartläggning visar att antalet dedikerade hållbarhetschefer i ledningsgrupperna hos Sveriges största bolag minskar drastiskt. Endast tre av 99 bolag har en renodlad hållbarhetschef, och nästan dubbelt så många saknar helt denna funktion jämfört med förra året. Denna utveckling väcker frågor om hur seriöst näringslivet tar miljö- och klimatutmaningarna när ledningsgrupperna nu blir allt tunnare på hållbarhetskompetens. Experter varnar för att detta kan begränsa inflytandet i kritiska affärsbeslut, vilket är avgörande i en tid av akut global uppvärmning och bråskande omställningsbehov.
Miljö & Utvecklings kartläggning avslöjar att det blivit allt ovanligare med renodlade hållbarhetschefer i toppen av Sveriges största företag. Endast tre av 99 granskade bolag har en sådan roll i koncernledningen, samtidigt som antalet bolag helt utan hållbarhetschef nästan fördubblats. Detta är en tydlig förändring från tidigare år; en studie från Handelshögskolan i Stockholm visade exempelvis att 43 procent av bolagen hade hållbarhetschefer 2017, en siffra som nu har sjunkit.
Docent Lin Lerpold uttrycker kritik och betonar den strategiska vikten av att hållbarhetsperspektivet finns med när stora beslut om strategier, nya marknader och produkter fattas. Utan en plats vid bordet riskerar inflytandet att bli för litet. Även om vissa företag argumenterar för fördelarna med kombinerade roller, där hållbarhet slås ihop med till exempel teknik- eller HR-ansvar, ser många experter risker.
Fastighetsbolaget Catena och Asker Healthcare är exempel på företag som har gått från renodlade till kombinerade hållbarhetsroller. Deras VD:ar menar att det kan finnas synergier, särskilt när hållbarhetsfrågor är nära kopplade till teknik eller sociala faktorer. Men kritiker som Amanda Thynell och professor Niklas Egels-Zandén menar att detta kan leda till att hållbarhetsfrågor hamnar i stödfunktioner med mindre inflytande över affärskritiska beslut. Att hållbarhet ses som en kommunikationsfråga är särskilt problematiskt. Detta riskerar att underminera de konkreta klimatåtgärder som krävs för en nödvändig hållbar omställning.
Frågan om hållbarhetschefernas förmåga att stoppa beslut av hållbarhetsskäl visar att formell stoppmakt är ovanlig. Inflytandet sker oftare indirekt, genom att bidra med underlag eller eskalera frågor. Tommy Borglund, forskare vid Handelshögskolan vid Örebro universitet, menar att de vaga svaren tyder på begränsat inflytande i investeringsbeslut. Han betonar att hållbarhetschefer snarare behöver tävla om investeringsutrymme för att driva rätt hållbarhetsinvesteringar, vilket är fundamentalt för att snabbt minska vårt klimatavtryck och accelerera elektrifiering och andra gröna lösningar.
Undantag som H&M, som efter kritik återinförde sin hållbarhetschef i ledningen, visar att medvetenhet och vilja kan leda till förändring. Sammantaget väcker trenden en viktig fråga: Är minskningen av dedikerade hållbarhetschefer ett tecken på att hållbarhetsarbetet har integrerats på ett positivt sätt i hela verksamheten, eller handlar det om att hållbarhetsfrågorna tappar egen tyngd och prioritet i en tid då de borde vara viktigare än någonsin?