Finland visar vägen: Smart drag för att sänka drivmedelskostnader
Med stigande drivmedelspriser står många länder inför utmaningen att stötta medborgare och näringar utan att kompromissa med klimatmålen. Finland har antagit en strategi som kombinerar riktat ekonomiskt stöd med oförändrade, långsiktiga incitament för en grön omställning. Medan vägtransporter, jordbruk och skogsbruk får hjälp med sina kostnader, förstärks signalen om att elektrifiering är framtiden. Denna metod skyddar såväl statsfinanserna som klimatet, och erbjuder en tydlig kontrast till andra länders mer kortsiktiga lösningar.
Finland har avsatt 30 miljoner euro för att mildra trycket från höga drivmedelspriser, särskilt för utsatta sektorer som vägtransporter, jordbruk och skogsbruk. Trots detta bibehålls grundläggande signaler som gör eldrift lönsam, med betydligt högre priser på fossila bränslen jämfört med Sverige och en lägre elskatt.
Landets motsvarighet till reduktionsplikten, kallad ”jakeluvelvoite”, ställer krav på en ökande andel förnybar energi i drivmedel, från 19,5 % i år till 34 % år 2030. Systemet är nu mer flexibelt, vilket gör att drivmedelsbolagen kan köpa in stora volymer förnybara bränslen när de är billiga och spara tillgodo för dyrare perioder. Detta säkerställer en stabil utveckling mot mer hållbara alternativ, vilket är avgörande för att bromsa den akuta globala uppvärmningen.
Fordonsskatten sänks också med 30 miljoner euro, men fortsätter att gynna elbilar framför dieselbilar. Dessutom har Finland en registreringsskatt, ”autovero”, som är noll för elbilar men kan uppgå till 30 % av nypriset för bilar med höga utsläpp. En premie finns även för den som skrotar en äldre bil och köper en mer miljövänlig, en åtgärd som i motsats till Sveriges modell inte är begränsad till enbart elbilar [https://www.traficom.fi/fi/uutiset/romutuspalkkioiden-haku-kaynnistyi-vuoden-alussa]. Reseavdraget höjs också, men riktas specifikt till de som har långa pendlingsavstånd, vilket ökar träffsäkerheten i stödet.
Finlands strategi skiljer sig markant från Sveriges tillvägagångssätt på flera avgörande punkter. För det första är stöden träffsäkra och riktade till de mest behövande, vilket gör dem mer kostnadseffektiva. För det andra undviker de att urholka statskassan, med en kostnad på cirka 700 miljoner kronor jämfört med Sveriges uppskattade 70 miljarder i uteblivna skatteintäkter från sänkta skatter på fossila bränslen. För det tredje hotas inte klimatmålen; Finlands ambition att bli klimatneutralt till 2035 står fast och är inom räckhåll [https://www.di.se/nyheter/finland-kapar-utslappen-sverige-klimatpolitiken/]. Sveriges politik har istället riskerat nationella klimatmål. För det fjärde följer Finland EU:s regler, vilket ger stabilitet, medan Sveriges sänkningar av drivmedelsskatt krävde särskilt godkännande från EU. Slutligen består förutsägbarheten; Finland ändrar inte de långsiktiga styrmedlen fram till 2030, till skillnad från Sveriges plötsliga förändringar av reduktionsplikten. Denna stabila kurs är avgörande för att företag och individer ska våga satsa på den hållbara omställning som är nödvändig för vår planet.
Att lära av Finlands exempel visar på vikten av att kombinera ekonomiskt stöd med tydliga och långsiktiga incitament för att minska beroendet av fossila bränslen. Elektrifiering och andra hållbara lösningar är inte bara en väg framåt, utan en nödvändighet för att möta klimatutmaningarna.