Hållbarhetsdata: Nya lagen – symbolpolitik eller verklig effekt?

Max Simonsson profile image Max Simonsson Published: Last edited: Read: 2 min
Wooden letter tiles spelling 'Regulation' on a textured wood background, conveying themes of compliance and structure.
© Photo: Markus Winkler / Pexels

Ett nytt lagförslag, som syftar till att underlätta för leverantörer att hantera krav på hållbarhetsdata, väcker frågor bland experter. Förslaget ger leverantörer rätten att neka information som går utöver EU:s frivilliga standarder. Men hur detta kommer att fungera i praktiken är oklart, enligt Outi Alestalo från EY och Mikael Scheja från Pwc. De menar att den nya rätten riskerar att bli mer symbolisk än verkningsfull, med potentiella konsekvenser för transparensen i den gröna omställningen. Frågan är om lagstiftningen verkligen kommer att skydda de mindre aktörerna, eller om den istället kan förändra hur större företag rapporterar om sin värdekedja.

Ett centralt inslag i det nya lagförslaget är rätten för leverantörer att avstå från att lämna ut hållbarhetsdata som överstiger vad EU:s frivilliga standarder kräver. Outi Alestalo, partner på EY, förklarar att leverantörer ska informeras om när en begäran går bortom standarden, och att de då kan välja att inte lämna dessa specifika uppgifter. Tanken är att skydda mindre företag från betungande krav.

Men experterna tvivlar på lagens praktiska betydelse. Mikael Scheja, expert på hållbarhetsrapportering på Pwc, menar att det är osäkert hur rätten att neka information faktiskt kommer att fungera. Större företag kan fortfarande behöva samma data för riskhantering eller för att uppfylla andra lagkrav, vilket gör det svårt att helt undvika att lämna ut information. Han tror därför att den nya rätten är ”mer symboliskt politisk än praktisk” och lätt att kringgå om ett företag verkligen behöver uppgifterna.

Lagförslaget reglerar inte heller de kommersiella relationerna, vilket innebär att större företag fortfarande kan välja bort leverantörer som inte vill dela med sig av information. Alestalo understryker att lagstiftningen enbart handlar om kraven för *hållbarhetsrapportering*, inte om kommersiella beslut.

Paradoxalt nog kan lagförslaget få större betydelse för de rapporterande företagen. Scheja påpekar att större företag under vissa förutsättningar kan anses ha lämnat tillräcklig information om sin värdekedja om uppgifterna motsvarar de frivilliga standarderna. Detta skulle kunna fungera som en ursäkt för att inte samla in mer detaljerad information från tusentals underleverantörer, och därmed eventuellt leda till mindre granulär rapportering än vad som hade varit möjligt. För att verkligen accelerera den hållbara omställningen och tackla den akuta globala uppvärmningen krävs transparent och omfattande data, vilket gör denna potentiella utveckling oroväckande. Lagändringarna förväntas träda i kraft den 19 mars 2027.