Klimatarbetet stannar: Oväntad nyckel till bakslaget [Analys]
Trots generella förbättringar inom ekonomi och levnadsstandard globalt, upplever klimatomställningen betydande motgångar, särskilt i USA och EU. Denna paradoxala utveckling pekar på att kampen mot klimatkrisen handlar om mer än enbart tekniska innovationer och ekonomiska incitament. Enligt ny analys kan en kraftigt ökad ojämlik förmögenhetsfördelning ha bidragit till att underminera samhällsinstitutionernas legitimitet och därmed banat väg för den populism och polarisering som nu bromsar avgörande klimatåtgärder. För att lyckas med omställningen måste vi adressera de sociala aspekterna av rättvisa och trygghet.
Klimatomställningen är under hård press. Vad som för bara tre år sedan såg ut som en positiv utveckling med massiva stödprogram som USA:s Inflation Reduction Act och skärpt klimatpolitik i EU, har nu vänt. Företagens klimatambitioner har i vissa fall mattats av, och även EU:s förslag om sänkta ambitioner i utsläppsrättshandeln vittnar om en snabb förändring. Denna omsvängning, från framåtblickande till kris och osäkerhet, väcker frågan om varför vi inte sett ett stadigare klimatarbete när samhället i stort förbättrats på många håll.
Historiskt har vi sett stora framsteg inom utbildning, hälsa och materiell levnadsstandard för en stor del av världens befolkning. Mot den bakgrunden hade man kunnat förvänta sig ett successivt stärkt klimatarbete. Istället har de senaste årtiondena präglats av ökad populism, växande polarisering och ett försämrat säkerhetsläge, vilket forskningen pekar på kan ha flera förklaringar. Globalisering, automatisering, finanskriser, migration och minskad tillit till medier och institutioner är alla faktorer som bidragit.
En central aspekt är den kraftigt ökade ojämlikheten i kapitalfördelningen. Enligt forskning som Tomas Piketty presenterat, riskerar en växande förmögenhetskoncentration att undergräva de demokratiska institutionernas legitimitet. Detta pekar på en viktig insikt: människors upplevelse av samhället avgörs inte bara av deras absoluta levnadsstandard, utan också av hur rättvis utvecklingen upplevs vara. Detta påverkar i sin tur vårt välbefinnande och vår upplevda lycka.
Redan på 1970-talet formulerade Richard Easterlin sin så kallade Easterlin-paradoxen, som menar att även om lyckan vid en viss tidpunkt varierar direkt med inkomsten, tenderar den inte att öka över tid när inkomsten fortsätter att stiga. En förklaring är att vi människor ofta jämför oss med andra snarare än med vårt eget historiska utgångsläge. Det verkar alltså rimligt att, efter att våra basala behov är täckta, mer pengar inte nödvändigtvis gör oss lyckligare. Forskningen understryker att vi drivs lika mycket av upplevd rättvisa, status och trygghet som av materiellt välstånd.
Detta gör klimatutmaningen till något mer än bara en teknisk och ekonomisk fråga. Den handlar också om hur omställningen kan uppfattas som legitim och rättvis. För att accelerera den akuta klimatomställningen och motverka den ökande populismen, måste vi på allvar lyckas integrera dessa sociala aspekter av rättvisa, trygghet och social acceptans. Bara då kan vi förena människors kortsiktiga drivkrafter med de långsiktiga krav som klimatfrågan ställer på en hållbar framtid.