Klimatlarm i Sverige: Vad hände med miljöpolitiken [de senaste två åren]?
En omfattande granskning från Supermiljöbloggen (SMB) visar att Tidöregeringen, i samarbete med SD, har tillbringat de senaste två åren med att systematiskt försvaga Sveriges miljö- och klimatpolitik. Detta sker i en tid då den globala uppvärmningen kräver brådskande och resoluta åtgärder, men istället har landet tagit tydliga steg bakåt. Beslut som rör allt från minskat skydd för värdefull natur och skogsbruk till sänkta skatter på fossila bränslen, har lett till att Sverige nu riskerar att missa avgörande EU-mål. Denna kursändring sätter Sveriges rykte som föregångare i hållbarhetsarbetet på spel och understryker behovet av omedelbar omställning för planetens framtid.
SMB:s granskning av regeringens andra hälft, från oktober 2024 till september 2026, målar upp en oroväckande bild. Medan världen brottas med en alltmer akut klimatkris, har Sverige fattat beslut som gått i rakt motsatt riktning. Regeringen har aktivt drivit på för förändringar som försvagar miljöskydd och försvårar arbetet med att nå de nödvändiga klimatmålen, snarare än att påskynda omställningen till ett hållbart samhälle. Ett av få positiva inslag, godkännandet av skattebefrielse för biogas, överskuggas av en lång rad negativa åtgärder.
Till exempel har förslag om att minska skyddet för fjällnära skogar lagts fram, och regeringen har anmälts till EU-kommissionen av miljöjurister och Naturskyddsföreningen för att inte uppfylla flera viktiga miljö- och klimatkrav, en situation som regeringen själv medgett i en rapport. Kritiken har haglat från flera håll: OECD totalsågar regeringens politik, inklusive sänkta skatter på fossila drivmedel, medan Klimatpolitiska rådet slår fast att regeringens nuvarande politik inte räcker för att klara klimatmålen. Dessa åtgärder underminerar Sveriges trovärdighet som en nation som tar klimatfrågorna på allvar.
Viktiga ekonomiska signaler som koldioxidskatten har sänkts drastiskt, vilket gör det billigare att släppa ut och motverkar incitamenten för elektrifiering och grön innovation. Samtidigt har budgeten för klimatinvesteringar, naturskydd och havsmiljöer skurits ner med miljarder. Konsekvenserna syns redan, med larm om snabbt förfall i våra naturreservat och nationalparker. Att samtidigt satsa på nya fossila bränslesubventioner, och till och med överväga uranbrytning utan kommunal vetorätt, visar på en oroande prioritering som går emot internationella expertutlåtanden och allmänt accepterad forskning om nödvändig klimatåtgärd. Trafikverkets plan för infrastrukturen bidrar inte heller till att nå klimatmålen.
Den nya livsmedelsstrategin tonar ner köttets klimatpåverkan, trots att livsmedelsproduktion är en stor utsläppskälla, och till och med förslag om att skrota det svenska klimatmålet för transportsektorn har kommit. Denna utveckling har fått internationell uppmärksamhet; Bloomberg konstaterar att Sveriges klimatambitioner håller på att rämna, med ökade fossila utsläpp och tveksamma investerare i grön teknik. Regeringens egen styrmedelsutredning, som skulle visa vägen för att klara klimatmålen, avfärdades unikt nog av sina beställare innan den ens presenterades. Detta leder till en felaktig bild av landets klimatinsatser och riskerar att både förvirra allmänheten och minska viljan till omställning. När Sveriges statsminister prioriterar en konferens om banksystem framför ett viktigt klimatmöte, och regeringsföreträdare oblygt hävdar att Sverige redan är i hamn med klimatmålen på grund av skogen, trots att detta strider mot internationella bokföringsregler, är det tydligt att det finns ett akut behov av att återfokusera på konkreta, vetenskapsbaserade åtgärder för att möta klimathotet.