Markku Rummukainen, som har forskat om klimatet i tre decennier, är tydlig med vad vetenskapen säger: skogen gör mest nytta för klimatet genom att maximera sin förmåga att lagra kol. Detta uppnås genom att avverka mindre och låta träden stå kvar längre innan de slutavverkas. Han betonar också att kalhuggning som metod bör ersättas av skonsammare alternativ, inte bara för den biologiska mångfaldens skull, utan även för klimatets.

Trots den breda vetenskapliga enigheten möter Rummukainens slutsatser motstånd från skogsindustrin och delar av politiken. Industrin ifrågasätter inte sällan forskningen och använder sig av egna, ifrågasatta, beräkningar. Forskaren förklarar att industrin ofta dubbelräknar eller överdriver "substitutionseffekten", det vill säga antagandet att träprodukter ersätter produkter baserade på fossila bränslen. Vidare blir endast en liten del av den avverkade biomassan till långlivade produkter; det mesta blir bränsle eller kortlivade varor som snabbt släpper ut koldioxid igen, långt innan en ny skog hunnit binda samma mängd kol.

När Rummukainen möter allmänheten märker han en stor nyfikenhet kring skogens nya roll i klimatdebatten. Många vill veta vad de själva kan göra, även om en viss defensiv hållning också finns. Han menar att den vetenskapliga grunden för skogens klimatnytta är stark och tydlig idag. Ändå prioriterar politiken och industrin ofta andra argument. Sverige och Finland pekas ut som några av de mest konservativa länderna inom EU när det gäller att ompröva skogspolitiken i en mer klimat- och miljövänlig riktning.

Forskaren uppskattar mötena med allmänheten. Han får nya idéer och insikter från "det verkliga livet" som kan berika hans forskning, vilket är en viktig del av universitetens uppdrag att sprida kunskap.