Den kritiserade rapporten utgår från att skogspolitikens beständighet, särskilt sedan skogsvårdslagen från 1993, är detsamma som skogsbrukets beständighet. Enligt kritikerna missar rapporten hur starkt opinionstryck från miljöorganisationer som Naturskyddsföreningen, WWF och Greenpeace, samt EU:s alltmer restriktiva hållning till bioenergi, har tvingat fram betydande förändringar i praktiken. Miljöintressena har därmed fått ett stort genomslag i skogen, även om lagstiftningen i grunden är densamma.

Synen på kalhyggen som skadliga för den biologiska mångfalden har länge varit djupt rotad i opinionen, med rötter tillbaka till 1970-talet, vilket har format debatten, enligt Per Simonsson i Skogshistoriska sällskapets årsskrift. Trots detta har flera källor visat på positiva trender. Naturvårdsverket talar om "positiva tendenser men tydliga utmaningar kvar". Samtidigt uppger Artdatabanken att endast en mindre del av de rödlistade arterna direkt hotas av skogsbruket.

Forskning pekar också på konkreta förbättringar. Studier visar bland annat att ökad naturhänsyn lett till att fler stora träd finns kvar i våra skogar, enligt forskning publicerad i Scandinavian Journal of Forest Research, och att mängden död ved har ökat, enligt forskning i Journal of Forest Economics. Nyligen publicerad forskning i Forest Ecology and Management bekräftar en tydlig förändring med fler gamla träd i svensk skog. Riksskogstaxeringen rapporterar årligen om fortgående förbättringar.

Dessa framsteg är viktiga att uppmärksamma. Kalhyggen, som ofta kritiseras, utgör endast en liten del av skogsmarken varje år eftersom de sker som slutavverkning efter cirka 100 år. Att förstå att skogsbruket har utvecklats, trots en oförändrad politik, är centralt. Att ignorera dessa framsteg kan annars bidra till en felaktig bild av läget och därmed försvåra det fortsatta arbetet för en mer hållbar omställning och ett starkare skydd för biologisk mångfald och klimat.