Vad hände egentligen med miljarderna för vår natur?
Vid COP17 granskades framstegen för Kunming–Montrealramverket, vilket visade att världen inte är på väg att nå sina ambitiösa naturmål till 2030. Trots antagandet av "Yerevan Pathway", som uppmanar till ökad takt, saknas det fortfarande tillräcklig finansiering och konkreta åtgärder för att minska naturskadliga subventioner. Oenigheter kring både pengar och reformer bromsar det avgörande arbetet med att skydda vår planets biologiska mångfald. Situationen understryker den akuta brådskan att agera för att undvika ytterligare förluster av ekosystem.
Under COP17, som utgick från en global genomgång av Kunming–Montrealramverket från 2022, stod det klart att världens länder släpar efter med att uppnå de 23 målen för naturen till 2030. Särskilt finansieringen, det faktiska genomförandet av åtgärder samt arbetet med att fasa ut subventioner som skadar naturen ligger långt efter schemat.
Mötet resulterade i den så kallade Yerevan Pathway, en uppmaning till länderna att öka ambitionerna och takten. Denna väg betonar att naturmålen måste integreras i nationella budgetar och ekonomiska beslut, samtidigt som utvecklingsländer behöver mer ekonomiskt, vetenskapligt och tekniskt stöd.
Minskningen av naturskadliga subventioner blev en het fråga. Redan 2022 hade man enats om att minska dessa med minst 500 miljarder dollar årligen till 2030. I Jerevan uppmuntrades länderna att påskynda arbetet, men konkreta åtgärder för sektorer som jordbruket uteblev. Flera länder, inklusive Saudiarabien och Ryssland, motsatte sig skarpare formuleringar om reformerna, och sluttexten hänvisar nu till ländernas nationella förutsättningar, enligt Carbon Brief.
Även finansieringen skapade motsättningar. Utvecklade länder ville se fler bidragsgivare, medan utvecklingsländer framhöll industriländernas befintliga skyldigheter. En kompromiss nåddes som öppnar för fler givarländer, men bara med deras uttryckliga samtycke. Finansieringslöften på nära två miljarder dollar presenterades, vilket dock är långt ifrån de 200 miljarder dollar som årligen behöver mobiliseras till 2030 för att uppnå naturavtalets mål.
Beslut fattades om kriterier för konventionens permanenta finansiering, men frågan om en ny fond efter 2030 eller om befintliga institutioner ska användas skjuts upp till Cop18. Regler för den så kallade Califonden, som ska finansiera biologisk mångfald genom bidrag från företag som använder digitala uppgifter om organismers arvsmassa, blev inte heller helt klara. Trots rekommendationer om att berörda företag ska bidra med 1 procent av vinsten eller 0,1 procent av omsättningen, kräver flera frågor om systemets funktion fortsatta förhandlingar.
Nya arbetsregler, de så kallade Sevan Guidelines, antogs för det permanenta organet för urfolk och lokalsamhällen. Detta ska stärka deras deltagande i konventionens arbete, även om en del oro uttrycktes kring hur representanter ska utses.
Naturvårdsunionen IUCN välkomnar vissa beslut men konstaterar att resultatet inte motsvarar de ambitioner och resurser som krävs. Nästa viktiga förhandlingsmöte, Cop18, äger rum i Quito, Ecuador, 2028 – bara två år före det avgörande målåret. Denna globala tröghet i att agera riskerar att få allvarliga konsekvenser för världens ekosystem och biologiska mångfald, vilket i sin tur påverkar vår egen framtid.